Kristus lär ha övat välgörenhet utan att begära kvitto på det. Men som socialt undermålig skulle han här, om han levat nu, ansetts ovärdig Vasaorden.
Och lika orimlig är tanken, att han skulle ansetts förtjänt av medaljen Illis quorum meruere labores!
Bangkok.
Jag hade hyrt en bogserbåt i Djävlehamn för att flytta en del möbler. Skepparn var en blond man med kalla ögon, krulligt skägg och öron, som stodo ut som om han ville flyga. Han var tillmötesgående och vänlig, och när han hörde, att jag själv ämnade följa med, sträckte han fram en guldhårig näve och sade: — Låt mej presentera namnet! Mitt namn är Johansson.
— Mitt namn är Engström, sade jag och besvarade hans handtryckning.
— Jag kunde förstå det, sade han och blinkade med sina vita ögonhår. D’ä ju herrn som äger Strixen, kan jag förstå.
— Nej, inte precis, men jag är aktieägare.
— Ja, det är inte dåligt heller, konstaterade han med en avlägset ringaktande ton. Det är jag med, men frakterna ä fan så dåliga just nu. Jag har en skonare, se, som jag har ax i, se, men den är på slip, se, och därför har jag tagit den här lilla skorven för att ha något att syssla med, mens Jupiter ligger på slipen, se! Hon fick sej en tötsch på låringen av en norrbagge, en jävla liten galeas, en leksaksbåt, som seglade med postelin och pottor och sånt där fanstyg. Jag kom med trä och skulle till Bergen, se, och tjockt var det som att glo i en säck, så norrbaggen rådde ju inte för olyckan egentligen, och för rexten gick väl alla hans pottor sönder, så dä va synd om den fan. Men jag fick ett par bord bräckta. Och för rexten behövde hon komma på slip, för hon var skäggig i botten efter två års segling på Bangkok.