Vid Nybrovikens kaj låg gubben Vemans höskuta och i dess trånga kabyss satt gubben själv och frös, ty det var i november och sjöpälsen gav icke värme nog. En kall västlig körare pep i de otäta väggarna.
Han svor och muttrade för sig själv över den förbannade pojken, som fått lov att gå i land för att hälsa på moster sin, som var gift långt ute vid Hornstull. Nu slog klockan tolv och pojkfan hördes ändå inte av, fast han bara fått landpermission till tio. Men ju mera gubben frös, desto mera glömde han pojken, ty ett minne från sista stadsresan stod med allt retsammare och klarare tydlighet för hans Rådmansösjäl.
Den förbannade polisen!! Såna polisförordningar det finns! Att inte få tända ljus ombord på en höskuta, tänk bara det! När det är kallt, så fan kan frysa klorna av sig, och man ändå inte kan få värma lite kaffe till en kask! Det var det gubben Veman gjort förra gången han låg där, och bums kom konstapeln ombord och skrev upp honom, fast han kunde ha fått litet värme han med, om han bara varit en människa. Visst hade Veman skällt ut honom, så han inte var värd mer än ett svansborst på ett vanligt hyggligt svin — det hade han gjort, men polisen hade också skällt, så det kunde kvitta lika. Och Veman hade måst upp dagen därpå och plikta för brott mot någon paragraf, som var riktigt svindum — det hade han sagt ut så tydligt, så de borde ha fått det i sig.
Veman frös, så att han skakade. Visst kunde han ta sig en ordentlig slurk ur flaskan, men sådant värmer bara en liten stund och kyler etter värre efteråt, det var han för mycket skärkarl för att inte ha reda på! Och den förbannade pojken sen!
Klockan slog ett. Visst hade det varit rakt på tok att lämna skutan och gå in på Flaggen och få sig en kaffehalva, men det var för sent nu, om det också hade kunnat behövas. På det här viset fick han lunginflammation, det kände han. Han trevade sig i mörkret fram till skåpet, tog fram flaskan med Hoffmans droppar, stoppade in en sockerbit bland snuset i sitt rospiggsgap och tog en liten klunk. Det sved åtminstone gott för en stund. Men om några minuter skakade hans gamla kropp åter av köld, och han började hosta, så att han blev svettig. Detta gick åt hälsefyr för fulla boliner. Var det bättre att bli dödssjuk än att få plikta igen? Men kanske konstapeln inte var så vaksam i natt som förra gången. Han kunde ju ha tur, och nu måste han ha kask, om han inte ville frysa ihjäl!
Men den rackarns konstapeln skulle inte komma ifrån saken så ledigt som sist, om han verkligen gick på sitt pass i natt, ty gubben Veman fick en stor och lysande idé. Den idén värmde riktigt upp honom för några sekunder.
Han smög sig upp ur kabyssen. Lyktraderna glänste vackert längs med kajen, men Veman hade inte ögon för detta slags skönhet. Det var i alla fall mörkt nog för realiserandet av idén.
— Han ska få, den faen! Han ska få! mumlade Veman. Han ska få för böterna!
Sakta drog han tillbaka landgången, bara några tum. Det gällde att gillra upp den, så att den gick i sjön, så snart någon rörde vid den. Det var svårt i skymningen, men gubben Veman var försiktig och målmedveten. Resten fick skymningen klara upp. Men pojken, om han skulle komma före polisen! Äsch, pojken har ögon som en katt i mörkret, och för övrigt fick väl vår herre hjälpa till på sitt håll. Veman skulle nog ha ett öra på vem som gick däruppe.
Veman gjorde fyr i spisen. Det gick som en dans med några droppar fotogen, och sump fanns nog i kaffehurran. Ibland öppnade han dörren försiktigt och lyssnade. De smala fönstren hade han hängt för med pojkens arbetsbyxor, så att ingenting mer än en och annan gnista ur plåtskorstenen kunde synas utifrån. Den satans röklukten och kaffeoset var han också rädd för, fast han var västlig.