För poliser ha näsor som stövare.
Bara det inte ville komma några gnistor! Och bara inte pojken — — —!
Men herren var med gubben Veman, och snart slog den goda kaffelukten ut genom kannpipen, den fräste och kokade, och den sköna värmen från järnspisen började tina upp de stela lederna, fast fötterna ännu kändes som is.
Veman slog bleckmuggen halv med kaffe och fyllde på med brännvin till brädden, så att han skulle kunna dricka utan att bli skållad i munnen. Han tog djupa klunkar. Det var mums! Det var mat för en sjuk! Det var så gott och hälsosamt att han gjorde i ordning en kask till — — — men vad faen nu då?!
— Hallå därnere!
Veman stod tyst som en råtta en halv sekund. Så tog han kaffehurran och hällde dess innehåll över spisglöden, fast det fräste väl mycket, tyckte han själv. Det blev kolsvart i kabyssen.
— Hallå därnere! Har du eld ombord igen, din satans bondkanin?
Veman svarade ej.
— Jag ska ta mej — Plums!!
Landgången gick med buller och brak i sjön, ett förtvivlat plaskande började och Hjälp! Hjälp! ljöd det.