Veman rusade upp. — Vad i herrans namn är det?
— Hjälp! Hjälp!
Mellan kaj och båt glänste en pickelhuvas mässingsbeslag svagt. Konstapeln höll sig fast i landgången.
— Kors, är det konstapeln! Sånt ett elände! Vänta bara en momang, tills jag hinner klara fram båtshaken! Var i helskota har jag båtshaken? Håll sej fast, konstapeln — si jag trodde det var pojksaten, som gick och dråsade i — vänta lite — det är inte gott att hitta grejorna när en inte får tända ljus — sug sej bara fast som en igel, konstapeln! Jo, här har jag honom äntligen!
— Hjälp! Hjälp! lät det ängsligt.
— Si här! Stick nu in haken under bältet, så blir det bra! Är det gjort?
— Ja, hjälp, hjälp! hördes det svagt.
— Jag skall hjälpa dig jag, ditt helsike! Nu ska du ha betalt för gammal ost!
Och gubben Veman doppade konstapeln gång på gång. För var gång han lyfte sin vederdeloman, hördes dennes rop på hjälp allt svagare. Slutligen ansåg Veman bestraffningen avslutad. Men han orkade inte ensam dra upp konstapeln, som blivit åtskilligt tyngre än eljest av kallsupar, utan måste själv ropa på hjälp. Och den kom, fast det dröjde innan man fått ut en ny landgång och med förenade krafter dragit upp den halvdrunknade, som måste rullas och behandlas åtskilligt, innan han blev sig själv igen. —
Veman blev stämd för mordförsök, men lyckades klara sig och ligger stundom ännu vid Nybrokajen med sin höskuta, fast han kanske inte är så morsk nu som då för tiden. Han är nära 90 år.