En kväll när vi lade skötar, berättade Veman denna historia för mig.
— Men var det inte i alla fall mordförsök, Veman! Åtminstone är det svårt för kärande och domstol att ge det annat namn.
— Mordförsök! sade Veman. Inte faen var det mordförsök, när jag räddade karlen! Det säger ju sig självt. Nej, jag skulle ha fått mej en slant ur den här hjältefonden eller vad den heter, om det varit nu — eller åtminstone en klocka, för min börjar på att inte ens kunna visa toddydags!
Det sista var en pik åt mig.
Sensationer.
Jag gick ned till ateljén, där jag har mina grejor, för att hämta papperet, som jag just nu skriver på. Det var natt och stilla, mjukt mörkblått med någon aning av rött, som dagen lämnat efter sig, då den dog. Och stjärnorna brunno dämpat med tysta och avvaktande lågor och skogens silhuett stod och tecknade av sin egen vackra kontur gratis åt mig, som om den skulle ha velat säga: — Du är trött i kväll, min broder, arbeta inte, här har du mig ju färdig! Och havet som arbetade i stranden så sakta — sakta — havet och jag blevo sentimentala tillsammans och kommo överens att icke störa varandra. Jag gick tyst på min sandstrand och beundrade den svaga, gammalkyrkliga förgyllningen på den blida dyningens kant, då den sög sig upp mot mig och gjorde linjer av musik. Det var faktiskt musik! Om man lägger ner örat till en sådan där svag, oändligt förnäm rörelses livsyttring bland de milliarder sandkorn som göra en strand, hör man inte bara kvartstoner, utan musikens begrepp, där det icke finns bara oktaver utan allt. Men jag skall inte bli sentimental. Jag måste vara karl och röka och dricka och tala mot mitt bättre vetande!
Alltnog! Jag gick åt hemmet till med mitt papper och tänkte just på en farlig och hemsk cowboykniv från Argentina, en kniv, som jag fått av en vän. Jag tänkte mig rida med mustangen och pampas under mig och var inne i fantasin, så jag nästan drack Argentinas luft, där jag gick, då det plötsligt prasslade till i skogen, som kantar min strand. Jag tvärstannade och såg Havhästen, näcken, med ljus man om ett långt allvarligt ansikte. Jag såg Havhästen och hann, under den tusendels sekund sensationen varade, tänka på den vackra dikt om Näcken, som är en pärla i vår litteratur:
Arme gubbe, varför spela,