kan det smärtorna fördela!
Fritt du skog och mark må liva,
kan Guds barn dock aldrig bliva.
Och plötsligt rusade Havhästen i galopp ned till mig, ty han ville ha socker. Den intelligenta läsaren har kanske insett, att det var min islandshäst, som uppträdde på skådebanan. Jag gick naturligtvis hem med hästen och lät honom äta upp allt socker jag hittade i mina skåp.
Men jag har sällan blivit så tvärrädd. Jag svettades av rädsla. Jag är inte rädd för människor, men för troll och sagofigurer.
Det hela berodde antagligen på att jag nyss hade läst några ark korrektur på min bok om Island, i vilken jag har talat om Havhästen.
Nästa kväll är det mörkt igen med allvarliga mörkblå moln som trängas med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras existens betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna av fantasimänniskor, goda fantaster.
Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor äro de, som segra i kampen för tillvaron.
Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som om de vore av bly och deras grönska blir materiell. Jag skulle vilja gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den går därute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin griffeltavla. Under en sekund är allt ljust — landskapet blir en vacker gravyr med varje detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna en sekund — bortåt, ty näthinnan är ju litet trög — och jag är tacksam för det.