min klena vers och ingen kan berömma.
Och medan diktande jag havet plöjer,
mitt tysta värv mitt eget jag förnöjer.
Då steg där upp av moln en kolsvart vägg
och brotten spotta över lovarts bog.
Hon lade till. Vi måste ta in rev!
Jag skrek det högt, och ut ur skansen klev
Matts Österman och mumla i sitt skägg:
— Di andra herra måtte ha fått nog!
V.