— Hallå!
— Har inte herrarna kort?
— Jo, men det börjar bli mörkt och — — —
— Här duger inte att ligga. Han blir hård till natten. Det är bäst att hissa på igen. Jag skall lotsa herrarna in i min vik. Mitt namn är kapten Elg.
Vi presenterade oss och uttömde oss i tacksägelser. Kapten Elg kom ombord och gjorde fast sin båt. Han var en lång, vitskäggig gubbe med örnnäsa och ett ovanligt trevligt utseende för övrigt.
Då vi ej hunnit beslå segel, dröjde det icke länge, förrän vi åter plöjde fjärdens svarta vatten. Kapten Elg styrde rakt på land. Vi började titta på varandra, men plötsligt öppnade sig en vik, som vi visserligen sett på kortet men ej vågat söka, då allt smälte ihop i kvällsdunklet. En båt låg därinne vid en väldig boj.
— Där ligger min skuta, sade kapten Elg. Här är dålig botten, men min boj stoppar. Det blir bäst för herrarna att ta sin förtöjningstross och göra fast i aktern på Heaven, så heter min båt. För han kommer att blåsa upp till storm, det känner jag i luften. Jag är gammal sjöman, kan jag berätta.
Vi passerade Heaven, kapten Elg lade ned vårt roder och vi kommo upp fint som en smekning, just lagom att hoppa ombord med vår tross. Det var tydligen inte första gången kaptenen gjorde manöver. Heaven var en stor kravellbyggd listerbåt, kopparförhydd och fin som en förmaksmöbel, med kosterrigg och grejor, lagom svåra för en man. Vi uttryckte vår beundran för båtens soliditet.
— Ja, hon är bra, sade kapten Elg. Hon är mitt hem, förstår herrarna.
— Bor inte kapten Elg här i närheten? Jag menar — då kapten har boj här.