— Nej — jag bor ombord.
— Året om?
— Året om. Och den här viken är min huvudstation. Tycker herrarna att det är underligt? Är inte friheten nummer ett av allt? För friheten ha inte människorna uppfunnit. Därför är den bra. Men samhället ha de uppfunnit. Därför är det dåligt.
En gammal filosof alltså! Ett original, en enstöring. Men han talade ju visa ord.
— Ja, nu vet vi verkligen inte, hur vi skall kunna tacka för all vänlighet. Men kanske kapten för omväxlings skull vill komma ombord hos oss och supera och dricka ett glas punsch efteråt?
— Nej tack — har redan skaffat, och för resten kan man ju inte vända sig i de där moderna båtarna, och vidare dricker jag inte punsch — — —
— Kanske whisky, då?
— Inte det heller, men om herrarna tycka om gammal Jamajka, så är ni välkomna på en toddy ombord hos mig, sen ni skaffat. Passar det? Välkomna då!
Det dröjde inte länge, förrän vi stego ombord på Heaven. Vi voro verkligen nyfikna. Det lyste ur de välputsade kajutventilerna. Kapten Elg öppnade dörrarna och vi gingo ned. En tekanna av silver puttrade över spritköket och ryska teglas lyste på en blänkande silverbricka. Allt var fint som i ett dockskåp. Mahognybord, skinnsoffor, blankskurad mässing, en mjuk matta på golvet. Men taket var det egendomligaste. Över bjälkarna var spänd en duk av mörkblått siden och på den voro stjärnhimmelens båda hemisfärer målade — stjärnorna i guld och vintergatan i silver.
På en mahognyskiva, som fällts ned ur ett väggskåp, stodo en sextant, en kronometer och en kompass.