— Kapten har tydligen varit med, och vi ha bara prövat på Östersjön. Men är det inte sant som sägs, att i Östersjön inträffar de flesta förlisningarna, proportionsvis?
— Det är sant, men det beror på dåliga grejor — ja, Östersjön är inte att leka med, men det är en pöl, en vattenpuss — nej, Södra Indiska oceanen, det är vatten, det? Jag var med på Charles Heddle anno 1845 — — —
— Förlåt — hur gammal är kapten?
— 75 år fyllda — det syns nog, men ursäkta ett ögonblick! Jag måste tala med min son — jag hör honom jämra sig — jag skall strax vara tillbaka!
Kapten Elg gick skyndsamt upp på däck, stannade några sekunder på styrbordssidan vid styrrummet och gick sedan med hastiga steg föröver.
— Han är alltså inte ensam ombord, resonerade vi. Hans son ligger tydligen sjuk i skansen. Men något jämmer kunde vi inte uppfatta därifrån.
Doktorn, min kamrat, öppnade dörren och gick försiktigt uppför trappan så långt, att han kunde se över skylightet. Så kom han ned igen och var helt blek om nosen.
— Vet du, det här är patologiskt, sade han. Nu står kapten och talar uppåt luften och gestikulerar. Han är skvatt galen, något annat är inte möjligt. Vi får se upp med honom. Tycker du inte att det är praktiskt att vi seglar i natt eller åtminstone i dagningen? Vi är ju visserligen två, men det kan bli tråkigheter.
— Ja, men vi ska väl se hur det hela utvecklar sig.