— Ja, den är till och med storslagen på sitt vis, men tror du inte, att vi bör gå ombord till oss och låta gubben sova?
— Jo, och vi få hålla vakt, ifall den här sinnesförvirringen skulle vara akut och det faller honom in att kapa trossen. Är den kronisk, så är han en mycket ofarlig dåre.
Kapten Elg kom snart tillbaka.
— Det är mycket tråkigt det här! Det måste ha hänt något med pojken. Han svarar så otydligt — bara jämrar och jämrar. Men det finns kanske sjukdomar där också — ska inte herrarna fylla på? Inte? Nu blir det vind i alla fall, som herrarna hör. Nå — jag är alltid färdig! Men vägen blir krånglig, om jag måste lätta.
— Vilken väg?
— Den här!
Han pekade på stjärnkartan i taket. — Vi får att göra här uppe litet var, herrarna också, förstås! Bara alla hade så bra i ordning på sina skutor som jag på min! Ja, vi tar väl en torr sängfösare då, eftersom herrarna vill gå. Jag sov också, då jag var ung — intet att tacka för, bara en mänsklig gärning! Godnatt, och sov gott!
När vi kommit ombord hos oss och togo nattgroggen i sittrummet, sågo vi kapten Elg gå upp på backen med sextanten. Molnen hade blåst bort och några stjärnor blänkte. Det blåste hårt, och vi hörde hans röst som ett förvirrat mummel. Så dök han ned. Hans kajutventil mörknade efter några minuter. Vi bäddade i våra enkla kojer och slocknade, medan stormen växte.
Stormen bröt nacken av sig under natten. Vi vaknade tidigt. Viken låg nästan spegellugn. Kapten Elg sov. Vi hörde hans snarkning, när vi skulle göra loss trossen. Men jag fumlade kanske något under arbetet. Dörrarna öppnades och kaptenen stack upp huvudet.
— Vill inte kapten dricka kaffe hos oss?