Jag kom hit till Grisslehamn och upptäckte havet. Det rullade våldsamt och kom med gröna sjöar från sydost, och solen sprutade eld över det hela, så det blev ultramarin med purpurränder i. Och klipporna voro som nyslaktat människokött, och det röda i grisslornas flykt lyste lackrött, buteljlackrött.
Jag blev glad ett tag och famnade hela den solrökmättade vidd, som låg framför mig, och svor att bo här för all framtid. Det ser nästan ut som om jag skulle hålla min ed, om det nu var en ed.
I dag tidigt på morgonen kom jag ut och såg havet ligga allvarligt blygrått under en smal strimma luft, som soluppgången färgade citrongul. Men över den strimman ruvade snödigra blå moln. Och emot den strimman stod min ateljé och klippan, som den står på, så vackert, att jag insåg, att detta måste jag göra något av. Jag vet mycket väl, att ju längre jag ser, blir mitt öga mera raffinerat, och skönheten öppnar sig vidare åt alla håll så länge jag arbetar, men jag skulle vilja skänka er alla samma sensation — nå, det är ju omöjligt — alltså måste jag förenkla det jag ser — alltså får ni bara en bit av min glädje. Men det är verkligen en välment skänk.
Det är ju för jäkligt, att ju mer man ser, desto lågmältare måste man bli. Det är som om gud skulle säga i örat på en: — Tag det försiktigt, giv dom inte mer än dom tål! Förenkla det åt dom och giv det portionsvis! (Nu vet jag verkligen inte, om gud säger »dom». Han kanske ibland måste hålla sig till akademien och det bestående och säga »dem».) Han har mycket att stå i och måste följa med sina trogna. Men, avsides sagt, ha vi rätt många hemligheter gemensamma. Han har upplyst mig om, att han med åren börjar bli allt mindre konservativ, under det jag blir det alltmera. En tråkig konflikt är i uppflog.
Men vad jag ville säga efter denna till synes onödiga inledning är just det jag började med. Se första raderna!
Jag fick en gång en koster. Jag fann nämligen, att jag härute behövde ett fortskaffningsmedel, som lämpade sig för havet. Det dugde inte att bara stå och glo sentimentalt ut över vidderna. Jag hade ju båtar förut, men de voro små och öppna — och just härutanför kan det ofta hända, att satan vill riva upp sjön och se efter om det är lerbotten eller sten på femtio meters djup. Då lämpar sig inte en liten centerbordssnäcka, utan man vill ha en bred båt med järnköl och ett helt gammalt avlagt järnbruk som ballast för att veta, att man klarar sig.
Jag fick alltså en koster. D. v. s. jag fick betala den med mycket litet pengar. Den förra ägaren hade inte kunnat sköta den. Han hade läst fel på korten och trott, att det, som var angivet som land, borde vara sjö, och han hade uteslutande tråkiga och ledsamma erfarenheter av sin Ellida. Jag fick båten och började segla. Båten var bra, men om jag pressade den för styrbords halsar, tog den vatten mellan borden. Jag drog upp den och undersökte »nåterna» med kniv och fann intet fel, satte den i sjön igen efter drevning och kittning — men lika förbannat läckte den på styrbordshalssegling.
Jag seglade ett halvt år med den, var ute i stormar, vinterstormar med is på däcket och is i blocken, men jag kunde aldrig segla mer än sex timmar. Sen gick vattnet upp i salongssofforna, och jag måste söka hamn så fort som möjligt.
Jag drog upp den på land dagen före en julafton, och där stod den på sin primitiva slip med stöttor av pitprops och strandvrak. Men så kom havsisen på vårkanten och sköt skiva över skiva, klämde undan stöttorna (ty i Roslagen drar man inte upp båtar ordentligt, om de inte äro ens egna). Jag sade nyss, att jag drog upp båten. Jag hade naturligtvis folk som gjorde det och som bara längtade efter att arbetet skulle ta slut, så att det (folket) fick komma hem till mig och äta kalops och dricka toddy med stora supar och Norrtäljeöl. Jag var en stor filantrop på den tiden. Nu är jag det också men på annat sätt, praktiskt.
Havsisen kom alltså och sköt undan stöttorna, och kostern ramlade ikull. Bräckte två bord, vilka vid undersökning befunnos ha ungefär samma konsistens som torrt Hellgrens snus n:r 2 — ruttna, omöjliga.