Jag sade, att jag inte ville ha med den kostern att göra mera som båt utan tänkte hugga sönder den till ved, när vårvintern kom. Det var visserligen synd om en massa detaljer, särskilt om trallarna — ni lantbor vet förstås inte vad trallar är — det är någonting med urholkningar i, plats för buteljer och glas. Och den här båten såg i sitt inre ut som en bikupa. Alla kubikdecimeter (bikupdecimeter), som icke hade upptagits av de förra ägarnas stofthyddor, bestodo av trallar. Det hade med ett ord varit en vanlig Stockholmsgrosshandlarfyllbåt av den mest renodlade sorten. När jag kom ombord för en segling och satte ner min vanliga liter och ett dussin öl, tycktes de andra oupptagna hålen gapskratta åt mig. Eller gapa hungrigt.
Nåväl! När mina byamän hörde, att jag tänkte hugga sönder kostern till ved, skickade de en deputation. De ville köpa kostern och ha den som kvarnbåt. Man seglar nämligen här i skärgården med säden till någon ö, där det finns kvarn. Jag varnade de delegerade. Jag sade, att det inte var en båt utan en likkista. — Nå, den likkistan skulle de nog reparera. — Men jag ville inte ha deras liv på mitt samvete. — Nej, nej, felet var det att jag inte hade skött den, båten var den bästa båt av det slaget i hela Roslagen. — Vad jag ville ha? — Ingenting, men jag tvår mina händer, jag vill ingenting ha att göra med er drunkning. — Hi-hi! Drunkna! Då simmar vi hem hellre på säckarna — va kostar båten? — Ingenting, men kom ihåg, att ni, som ä gamla sjömän, får klara er bäst ni kan! — Vem ska båten skrivas på, för den måste ha nån ägare? — Jag skänker den till hela byalaget.
Därigenom hade jag mig ovetande sått split i byn. Ty ingen ville stå för rulljansen. De seglade några gånger till kvarns och funno, att hon läckte. De slogo på blyplåtar, drevade här och var, men var och en av ägarna fordrade av alla de andra, att de skulle se efter det hela. Det blev gurgel och fiendskap — och en vacker dag sålde byalaget båten till några arbetare vid Finnby såg för en spottstyver.
Reparationerna hade ju varit ytliga, och det kommo Finnbypojkarna snart underfund med. Hon började läcka på fullt allvar. Mellan Grisslehamn och Finnby är väl en svensk mil. Med god bris hunno Finnbypojkarna segla mellan Finnby och Grisslehamn, men nätt och jämnt. Ty då kostern kom mitt för Käringsundet, var den halv med vatten, och de hade intet annat att göra än att köra den på grund. Så gingo de i land, söpo och dansade, och när hemresan gällde, gällde det också att pumpa läns, hissa på och segla för att på morgonen åter tvingas sätta båten på grund i Finnby innan han sjönk. Intressant nog, även som segling betraktat.
Jag vet verkligen inte, var båten finns nu, men möjligen har den reparerats och tillhör vår stolta skärgårdsflotta.
Nu återvänder jag till det, varifrån jag utgick: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget. Men har du fått något, så låt det gärna gå vidare!
Jag betalade så litet penningar för båten i jämförelse med det nöje, jag haft av den, att jag måste betrakta den som skänk. Men de ädla givarna ville inte längre äga den — kan det ligga något i det? Ville de pröva min duglighet på sjön? Eller ville de ge mig avsmak för sjön för att vara försäkrade om min existens och få nöjet att fortfarande umgås med mig? Detta är mig ännu en gåta. I varje fall var det dem en sjujäkla risk. Ty genom den båten fick jag smak för sjön, fast jag ofta i hårt väder satt och svor över de ädla givarna. I den båten lärde jag mig litet av segling och lärde mig att snåla med styrbordshalsarna. Men en gång måste jag sätta rakt på land en decembernatt och blev fördröjd, då jag samma kväll borde ha skickat gubbar till Strix. Ty jag måste leta mig fram efter stjärnorna mitt igenom en skog, som inte är så lätt att traversera. Medan en gammal fiskare stod och pumpade för att hålla båten uppe på den häll, där han stod och hängde med fören — visserligen i lä, men ändå. Ty det är inte lustigt alls att kliva i sjön i december, om det skulle gälla.
Nu återvänder jag än en gång till mitt filosofiska fynd, som jag började med: — Giv aldrig bort något, som är ditt eget etc.
Ty ett sådant givande bestraffar sig alltid förr eller senare.
Finnbypojkarna kommo seglande som vanligt med min f. d. båt och satte på grund på det vanliga stället. Lördagskvällen var mörk men med ny, och jag kom med målskrin och staffli (hopfällbart) på ryggen från en promenad till ett ställe, där jag skjutit morkullor och där berget låg så helvetes vackert — medge, min broder, att vi ändå hålla på det pittoreska! Inom gränser, förstås! Eller utom gränser! Hur du vill!