Hans fruktansvärda hotelser drunknade i dyningens arbete bland strandstenarna och sydostens bråk i altopparna. Jag gick hem och lade mig oantastad.
Men dagen därpå mötte jag Fridolf Mattson. Han frågade: — Kom inte Engström i bråk mä Finnbypojkarna i går? Di va här mä Engströms gamla koster.
— Nej, men dä va en jävel, som hostade ett slag, fast ja brydde mej inte om’et. Jag gick hem, å han såg ut som om han var lika nöjd.
— Nä, men jag tänkte, eftersom Engström hade den vägen hem, förbi kostern, så kunde di väl inte låta bli å bråka, fast di borde veta, å vet mä, att han ä som en prisänt utå Engström, å hadde inte Engström vari te, så hadde di ju inte haft kostern.
— Nej, di bråkade inte. En skällde lite, men dä vet en väl en lördagskväll, å mä en hel helgda framför sej, hur dä ä!
— Ja, men ja träffade på dom, vell säja en, å dä va själve Adelgren, som står för kostern. Jag kommer vägen fram å skulle hem, å så kommer Adelgren fram å säjer: — Va i helseke går du här å stryker ätter, jäkla bonne? sa han. Ja sa: — Vill du smaka kniven? Å därmä så tog han opp en stor sten, å ja frågte igen, om han ville smaka kniven. Å så drämde ja te’n så han stöp.
— Mä kniven? frågade jag.
— Nä, mä en gärsgårdsstör, å han stöp mä dä samma. Ja va tebaks å titta på han en halvtimme ätterpå, men han lå som han lå. Dä va samma kar, förstås, som hostade emot redaktörn, förstås.
— Ja, men om nu Fridolf har slagit ihjäl honom, kan dä bli obehag å!