Fridolf grinade brett.
— Nä, han va borta i da môra. Ja gick förstås opp ett par gånger på natta å tittade på aset, för ja va liksom lite inkiätt å schalu, om ja skulle ha drämt te’en för mycke, men tredje gången ja kom ut, så va dä bara blospår ättern. Men ge inte bort en koster te!
— Ja, men herre gud, det var ju Fridolf, som klämde till honom först. Han bara tog en sten!
— Ja, dä förstås, men en vet ju aldrig va en sån där otäcking kan ta sej te!
P. S. Jag ger aldrig bort en koster mera. Fridolf Mattson har sedermera utvecklat den fara, jag kan komma att löpa. Och jag ger inte ens bort en rutten bit av en grästross. Ty en vacker dag kan jag få stryk av nya ägarn. Så är livet! Giv intet! Tag bara, om du har krafter! Men det har du inte, lika litet som jag.
Olika kulturer.
Jag behövde en naken modell, en gubbe, och vände mig till åtskilliga fiskare med hövlig förfrågan, om de ville blotta sina behag för mig. Jag förespeglade dem en hel tia för en seans på en halvtimme, ty det gällde bara teckning. Fast det är icke bara det. Men ingen ville!