— Ske guss vilje, sa flickan. Ajöss och godnatt!
Myrstacken.
Det blåser hård nordost och träden på min gård fladdra för vinden, bocka och buga, och jag tycker synd om bladen, som måste hålla sig kvar, kosta vad det vill. Det är lönnar och syrener, som brottas med stormen. Ibland susar det så att jag tror, att ett träd sjunger sin svanesång — jag törs knappt titta ut genom fönstret — men i nästa ögonblick reser sig lövmassans kontur och ser uppkäftig ut, fast den darrar längst uppe, och jag tänker: — Hej på er, mina gamla träd; ni klarar er nog! Jag sitter inne i min s. k. salong och ser hur ni arbeta. Jag arbetar också, men jag känner mig vara i lä härinne. Det är min fördel.
Jag undrar vad en syren tänker, då en vind plötsligt och brutalt blandar sig i dess liv. Kanske känner syrenen blåstens andes pust som en smekning. Syrenen fläktar som i astma, men njuter kanhända. I varje fall betyder blåsten gymnastik för träden. Blåsten är trädens Müllerska system. De bli starkare och friskare genom denna ideliga rörelse.
Jag tänker också på de vresiga och knotiga tallarna, som kanta mina berg. De visa en knytnäve utemot havet, där stormen härjar. De skulle vilja höja sig högst mot stjärnorna, men stormen böjer dem och de krypa som ormar. Men i deras krypning ligger en sjujäkla protest.
En tall säger: — Jag har gett mig fan på att fortplanta mig ända ned till havet, men så komma år av stormar och tallen vrider sig i kramp. Jag ger mig! Han ger sig, men hans tallsjäl är full av opposition. Hans byggnad blir ett hotande system av knytnävar och han glömmer nästan sin fortplantningsuppgift för försvarsfrågan. Stundom vill jag försöka se på tallens arbete rent psykiskt, men då blir jag lika ofta rädd inför hans symboliska kraft. Jag vet ju, att varje strå, varje lav, varje svamp kämpar samma liv, men jag inbillar mig att tallens liv är mera likt mitt eget. Jag vet, att denna åsikt beror på en svaghet hos mig — ett försök att lista ihop det mänskliga hos mig och tallen. Jag vet, att hans gester i striden mot vind och fattigdom icke äro mänskliga. Men jag vet också lika jäkligt säkert, att vi människor alltid tvingas att försöka översätta andra varelsers språk till vårt eget mänskliga. Vilket betyder begränsning.
Jag kom att tänka på myror just nu, därför att en myra kröp över papperet. Stundom inbillar jag mig, att myrorna stå socialt högre än vi, att de ha fattat och genomfört begreppet samhälle bättre än vi. Den, som har stått lutad över en myrstack och sett och uppfattat deras kooperativa känsla, måste stanna och undra, om de icke ha nått längre än vi, som ännu icke nått längre än till fiendskap och bellum omnium inter omnes.
Varför skulle icke myror eller bin ha nått längre än vi? Jag kan icke se någon hindrande orsak. De äro starkare än vi. De släpa fram i en oländig terräng fruktansvärt stora stockar och block och placera dem just där de behövas. Jag vill icke be läsaren röra om i en myrstack, ty man bör icke störa andra människors arbete. Men kasta ned ett löv eller en orm eller en trädgren — se hur hela stacken ögonblickligen koopererar! Och när jag står med mitt förstoringsglas och kikar på det myllrande samhället, tror jag mig stundom fatta något av den stora gudomliga lagen och förstå, att vi äro på väg åt något håll — gud vet vart.