Jag stod häromdagen och betraktade en myras arbete. Jag hoppas, att hon av ledarna hade fått i uppdrag att utföra arbetet eller kanske på grund av den Eviga Lagen känt sig manad att draga just det strået till stacken. Det var en ruttnad träbit — åtminstone föreföll den mig vara något i den stilen. Jag vågade röra myran. Det var kanske inte fint gjort, men jag kände mig som en jätte gentemot den lilla blanka som i rustning klädda företeelsen. Jag menade intet ont och jag rörde henne — eller honom — ytterst diskret. Myran lämnade ögonblickligen sin träbit och begav sig uppåt mitt pekfinger. Jag ångrade genast att jag stört henne i hennes förehavande och släppte ned henne mitt ibland hennes arbetande kamrater. Ögonblickligen störtade hon åt det håll, hennes träbit låg, gick över andra arbetare, knuffade och bråkade, såvitt jag med mina mänskliga ögon kunde se, stannade ibland och talade med bekanta och nådde slutligen sin träbit. Men ett par andra kamrater hade redan börjat röra på träbiten och mötte den rättmätige ägaren med ilskna tentakler. Jag deltog ju icke i deras samtal, men de kände på varandra och gestikulerade vilt med spröten. Det hela resulterade i att min speciella myra grep träbiten och fortsatte uppåt stacken. Runt omkring levdes ett rasande liv. Det gällde att reparera halva byggnaden, ty natten förut hade en räv varit och skrapat sönder myrornas stolta palatser. Min myra gick målmedvetet in i ett hål med sin träbit. Under tiden sysslade tusentals myror med andra ting, barr, blad, frön och dylikt. Och det var ganska intressant att iakttaga, hur var och en skötte sin uppgift. Min speciella myra dök in i ett hål, placerade träbiten i hålets mynning och stannade där. Det såg ut som om myran skulle ha tagit en åkarbrasa. Plötsligt kommo två myror och förde ned träbiten i en mystisk gång. Min myra satt kvar och såg ut som om hon hade fullgjort sin plikt. Ett par andra myror kommo fram till henne och tycktes tala vredgat och indignerat. Min myra reste sig och gestikulerade med framkroppen. Det blev en allvarlig domstolsförhandling. Jag stod andlös och undrade över vad som möjligen hänt. Och plötsligt störtade sig de båda domarna över myran och förvandlade henne till ett lik. Det verkade avrättning och möjligen hade hon gjort sig skyldig till något brott. Vad vet jag?

Den där myrstacken har jag inte långt från mitt hem. Jag brukar hälsa på där. Myrorna ha ett väldigt göra, ty stacken är mer än till hälften förstörd. Och sommargästerna, som gå förbi, röra stundom om med sina käppar i den bruna historien.

Då hatar jag sommargäster. Jag tänker att en myras hem kan vara lika mycket värt som en sommargästs. Tänk, om man skulle komma och röra om i en sommargästs hus som man rör om i en myrstack! Jag tänker, att sommargästen skulle svära och frammana andar! Inte sant?

Men om sommargästerna kunde förstå, att om de med sina käppar röra om i en myrstack, betyder detta ungefär detsamma som om någon gud rörde om i London med en kometsvans; då kanske de skulle bli hövligare och vänligare. Och finare. Vilket är viktigast!

Lotsen Pettersson.

Jag satt utanför min stuga på Harön och målade av min röda vägg och mitt gröna gräs, där vårblommorna blänkte som blå stjärnor, då f. d. lotsen Pettersson kom in med en kasse fisk. Han tog onödigt långa steg och hans ögon voro beslöjade men målmedvetna.

— Vi har fått fisk utå faen, sade han, och jag tänkte presenta Engström ett par kilo.

Jag blev generad, ty jag kände inte Pettersson något vidare. Han var en blond jätte på sexti år, hade tre medaljer och en ohygglig törst. Detta var ungefär allt jag visste om honom utom det sorgliga faktum att han hade satt bort en tysk ångare på Kvarngrynnan och blivit avskedad. Sedan blev han goodtemplare, vilket betyder detsamma som att supa så mycket man orkar, i hemlighet förstås. Jag förstod att han ville ha sprit.