Jag sade: — Vad får jag bjuda Pettersson på? Vichyvatten eller kaffe eller choklad? Eller te? För Pettersson dricker ju ingen sprit?
— Choklad!?? Pettersson gapade och visade ett par rader gula tänder. Neej, d’ä som att äta jord, och jag är ingen daggmask. Det skall jag säja Engström först som sist! Jag förstår hanses vänlighet, för han tror att jag är goodtemplare, men det yrket lade jag bort för ett par timmar sedan.
— Nå, då får jag bjuda på en kask kanske?
— Det stoppar länge, men har han whisky, stoppar det ändå längre. För det är en jävel som har retat mig, och det duger inte med gamla Pettersson. Han vred om ratten medsamma och slutade med goodtempleriet. De har tagit ifrån mej min plats, men medaljerna kan de inte ta ifrån mej. Och de här gröngölingarna, som lotsar nu, skulle vara tacksamma ibland att få gamla Pettersson med sig — vill Engström ha fisken eller vill han inte? För här krusas inte — neej, så faen dä gör!
— Det betyder tydligen, att Pettersson vill veta om Pettersson får en grogg eller inte! Pettersson får en grogg, och jag är tacksam för fisken!
Jag sade till om en grogg i köket, och den kom. Innan den kom, invigde Pettersson mig i situationen. En ung lots, som också var goodtemplare, hade varit gaddig och slängt ut ett par ord om att det inte var så helt med Petterssons nykterhet.
— Jag blev förbannad och gav honom en vinge, så han dåna ett slag, och sa att det angick honom inte.
— Men det hörde han ju inte när han var avdånad!
— Det ger jag faen! Folk skall väl höra opp! För resten skall jag tala om för Engström att spriten har räddat mig flera gånger, och ju mer man orkar supa, ju bättre är det. Det svor både Pettersson och jag på just nu! Spriten har räddat mig en gång nere i Spanska sjön. Hade jag inte kunnat supa då, hade jag inte suttit här och hade inte kunnat ge Engström den här fisken!