— Ja vars, men hur bär han sig åt? Vet Johansson det?
— Han sätter diarré på tjyvarna, så de inte orkar gå, och sen är det bara att hämta sina grejor, och de törs inte annat än lämna ut dem, för Gajen är de rädda för. Engström kan vara lugn för att hans båt kommer tillbaks, om han går till Gajen.
Jag hade länge önskat träffa en klok gubbe av gamla stammen och var villig att följa Johansson till Tälje. Gubben bodde alldeles i närheten.
Vi reste enligt överenskommelse. När vi en stund studerat Täljes brusande marknadsliv utan att upptäcka gubben Gaj i folkvimlet, förde mig Johansson till Bolaget och sade: — Det skulle nog vara bra, om Engström ville bjuda Gajen på något, för han blir kanske liksom ovillig, om han får herrskapsfrämmande, men får han konfonium, ger han nog med sig, för han tycker om sådant, se! Köp en flaska konjaksvin, det räcker med vanlig dynamit. Gubben är inte på marknaden, annars skulle vi ha sett honom. Han bryr sig väl inte om såna här roligheter längre, han börjar bli skrabbig.
Ja, vi gingo till handlarn och spände för hästarna igen och åkte ut till Gajens stuga. Han var hemma, ty det rök ur skorstenen. Han höll på med kaffekokning. När vi bundit hästarna vid en grindstolpe, tågade vi in. Gaj satt på en pall vid spisen. Han var en liten snusig och vitskäggig gubbe, krokryggig och hjulbent och rökte ur ett piphuvud utan skaft. Han var klädd i en uråldrig fårskinnsväst, grå lappade byxor och träskor.
— Godagen, Gaj! sade Johansson. Känner han inte igen mig? Det är häradsdomare Johansson från Vätsjö och det här är Engström från norra socknen.
— Jasså, är det häradsdomarn? Men den andre känner jag inte. Han kisade på mig. Men sitt ner i alla fall!
Han steg upp och torkade av soffan med en skinnmössa, som låg på bordet. — Jasså, häradsdomarn är ute i stadsaffärder, kan jag tro?
— Nej, nu är det andra affärder, och affärder som Gaj ska hjälpa oss med. Det är frågan om ett par saker som har kommit bort, se!
— Inte kan jag nånting, tror nån det! Nej, häradsdomarn, emot tjyvar och elaka människor kan ingen reda sej. Vem har sagt, att jag kan nånting? Folk pratar då inte annat än dumheter.