— Åjo, nog kan Gaj, om han bara vill exmera sej till att hjälpa. Och ärligt ska han få betalt, och eftersom Petter står på elden, så kanske han kunde bju på kaffe, så bjur vi på konjaksvin, mens vi språkar om saken. Han har ju varit hjälpsam förut.
— Ho ho, vem har sagt det? Folk är tokuga till att prata. Men nog kan jag bju på en kaffeslick om häradsdomarn och den andra, vad han hette, vill exmera, för jag har tre koppar, fast två är utan fat. Men inte kan jag något inte! Ho ho, neej, tycker nån det!
Han tog fram de tre kopparna ur ett väggskåp och torkade dem med en trasa.
— Nej, inte kan jag något, men far min kunde, han! Han var den skickligaste till att doktorera i hela Roslagen. Han kunde stämma blog med ögona och dra i led och lite utav varje, men inte kan jag något, inte!
Gubben hällde i kaffe och vår flaska kom fram.
— Ho ho! myste Gaj. Se, far min, han fick ta vid, när doktorerna i Tälje och Stockholm sa ifrån sej de sjuka. Men han hade lärt av en finne också, för de kan.
— Ta nu en redig kask, Gaj, det kan han behöva! Det vankas väl inte så ofta, kan jag tro.
— Tack, häradsdomarn, neej, gunås så visst, vad det inte gör. Stopp å belägg! Jag tål nog inte så mycket, som när jag var pojke, för då fanns inte min like i Roslagen, vad det beträffar.
— Jo, se det är så — vänta nu, ska Gaj få höra — att det har kommit bort saker för oss här, Engström och mej. Och om Gaj ville vara så hygglig och hjälpa oss med det, så är vi villiga att betala vad det kostar.
— Inte kan jag nåt. Det mesta har jag glömt, och så är det syndigt för resten.