Runt detta träd upplevde jag några av de allvarligaste ögonblicken i mitt liv. Ty en tjur kan utveckla både list och vighet. Det blev »en ringdans, medan mor väntar».

I tjurens ansiktsuttryck fanns icke ett uns barmhärtighet, och skulle jag översätta hans tillmälen, bleve denna berättelse konfiskerad.

Jag måste uppgöra en reträttplan. Avståndet till närmaste gärdesgård var minst ett par hundra meter och träden växte glest mellan hasselbuskarna, vilka voro odugliga som skydd. Jag gjorde ett förtvivlat utfall med mitt grova slantspö och flög till ett annat träd, där samma scener som förut upprepades.

Men hur vacker var icke tjuren i sin vrede! Jag läste mord i hans ögon. Hans utfall voro blixtsnabba, och jag tvangs att utveckla hela den lilla förslagenhet, som kommit på min lott. Vid nästa träd låg något, som såg ut som en stör eller en grov gren. Ett ögonblick, då tjuren drog sig något tillbaka för att förbereda ett nytt anfall, flög jag dit, släppte slantspöet, som hindrade mina rörelser, och grep stören — ty det var en enstör, färsk och nyhuggen. Jag välsignade den bonde, som huggit den. Men den halva sekund jag använde för att få vapnet i min hand höll på att kosta mig livet. Jag kände eller trodde mig känna en smekning av ett horn i ryggen och höll på att falla, då jag räddade mig bakom trädstammen. Nu såg jag att där lågo flera störar, nyhuggna för skördens skull.

Jag fattade stören med båda händerna och slog tjuren i skallen och jag kände, att jag icke slog falskt. Han stannade bråkdelen av en sekund. Jag slog ett slag till mellan hornen, och han drog sig långsamt tillbaka. Och i vild glädje lät jag ett regn av slag falla på det väldiga huvudet. Fnysande gick tjuren baklänges, långsamt och med värdighet. Men det gällde för mig att behålla övertaget, ty av erfarenhet vet jag att flykt endast retar tjurar. Han retirerade allt närmare gärdesgården. Där gjorde jag ett sista rasande utfall och rann över stängslet för att i nästa ögonblick lägga mig på rygg och dricka luft efter den ovana ansträngningen. Men om ett par sekunder kom den ilskna bölningen igen och tjuren började arbeta med hornen i gärdesgården. Jag dök in i skogen och var räddad.

På hemvägen mötte jag Mattson och berättade mitt äventyr. Han skrattade.

— Ja, när en har praktik, så har en, men Engström har inte praktik! När en kommer ut för en arg tjur, så ska en inte ge sej till att springa — nänejmän! En ställer sej bara på alla fyra å går emot tjuren. Då blir han rädd, för då förstår han inte att det är en människa utan tar på skubben. Så gör jag. Kom ihåg det nästa gång, Engström! Jag vet’et, för jag har praktik!

Så nu vet läsaren också, hur han skall bära sig åt.