En tjur.
Jag sprang för en tjur i dag.
Aldrig trodde jag, att jag kunde springa så olympiskt. Men den som känner Norrgårdstjuren, förstår mig.
Beväpnad med en gäddsnärja på ett slantspö begav jag mig ut för att skaffa litet färskt till hushållet. I hasselhagen kom jag rakt på Norrgårdskornas don Juan. Jag hejdade mig ett ögonblick men ville icke visa mig feg inför korna. Jag försökte passera med bibehållen värdighet, men min röda skjorta tilltalade icke den fruktansvärde.
Han störtade rakt på mig under utbölande av löften, som icke bådade gott.
Det är vackert att se en karl ila till sin älsklings möte eller maratonlöpa eller rusa fram i ett bajonettanfall, men att se honom springa för en tjur inger inga skönhetskänslor.
Jag uppnådde ett träd och hann förskansa mig bakom det i samma ögonblick tjurens horn sargade dess bark. Som ung har jag gjort upp teorier om sättet att skydda sig för dylika anfall. Kammarlärdom!