Han skrev — och här följer Knuds översättning: »Det forefalder mig, at I hvide Mennesker elsker En — men gifter jer med en helt anden — og blir lykkelige.»
Vad säga mina läsarinnor om det?
En parentes: Om Osarkrak råkade tappa något föremål i ett rum, där en kvinna befann sig, kunde det ej falla honom in att själv ta upp det. Det var kvinnans åliggande. Han bara pekade tyst och majestätiskt först på kvinnan och sen på det tappade — och blev åtlydd.
Jag fick aldrig se Osarkrak, men jag korresponderade något litet med honom. Knud hade bett honom göra en papperskniv åt mig av en vacker valrosstand. Han yxade till ett monstrum till kniv. Då Knud frågade honom, varför han ej lagt ned sin vanliga omsorg och skicklighet på arbetet, tog han en tidning och högg itu den.
— Nog duger den att förstöra papper med!
Men av mig och andra vänner fick Osarkrak en massa knivar. Zorn sände honom dussintals Moraknivar. När han fick dem, sade han: — När jag kom hit till kavdlunakernas land, var jag fattigare än någon, men jag kommer hem som den rikaste av alla.
Och han reste. Nu är han åter fångstmannen. Kanske sitter han just nu på britsen i sin rökiga hydda och berättar om de mäktiga kavdlunakerna och deras humbug. Eller har havet kanske redan krävt honom som offer?
När jag nu skall avsluta berättelsen om Osarkrak och ser bläcket flyta ur pennan, kommer jag ihåg hans benämning på bläck. Den är vacker och innehållsrik nog: Tankens blod!