Han ville dö och bad Knud hjälpa sig. Han hade sett en revolver på en vägg, och med den skulle Knud skjuta honom.
Men Knud ville icke. Då bad han att få låna en papperskniv som låg på ett bord i rummet — han skulle visst icke göra sig något med den, han ville bara se den.
Men då icke heller detta lät sig göra, blev han förgrymmad.
— Jag har hjälpt dig i mitt land och arbetat hårt som en man för dig, och nu vill du icke göra mig den lilla tjänsten att hjälpa mig dö!
Och så vände han sig mot väggen och varken tilltalade eller svarade Knud under två veckors tid.
Men med kroppens tillfrisknande blev också tankarna friskare. Han ville leva och började känna hemlängtan.
Kavdlunakernas land var stort och rikt, men det var icke ett land för en polareskimå. Han hade lärt sig kritisera oss. Vi voro starka och mäktiga, men vi voro icke konsekventa. I många fall voro vi dumma. Vår religion, om vilken han fått en liten aning, lämpade sig ej för honom. Varför ville vi inpränta våra lagar och bud i honom, då vi själva ej levde efter dem?
Vår klasskillnad förstod han ej. Våra sociala institutioner voro löjliga — till exempel vår uppfattning om och tillämpning av äktenskapet. På den punkten voro vi uteslutande dumma.
Han hade på kort tid lärt sig skriva och läsa. En av Knuds vänner bad honom skriva något i en minnesbok.