Knud var rädd för svårigheten att få honom med sig på tåget, men nu hade Osarkrak sett så mycket, att intet vare sig skrämde eller förvånade honom. Han ägnade sig nu uteslutande åt att upptäcka humbug.
Därute på landet fick han leva på eskimåvis så mycket som möjligt, d. v. s. icke jaga men äta tills han icke orkade mer. Där fick han för första gången se ett träd, och där fick han se kavdlunakernas oxar, får och svin, ankor och gäss. Han var lycklig.
En dag ville en av de kungliga prinsarna se den märkvärdige vilden, som nu för övrigt var halvt europeiserad, fast han ej ännu fattade vårt samhälles organisation. Osarkrak ville veta vad en prins var för något, och Knud kunde ej förklara detta på annat sätt än att en prins var en man som hade alldeles ohyggligt mycket mat året om.
Alltnog, de reste in till huvudstaden och begåvo sig till palatset, utanför vilket en vakt med bajonett på gevär gick av och an. Men detta trodde Osarkrak vara en fälla och började springa. Det hade regnat, gatorna voro smutsiga, Osarkrak, som var ovan att manövrera sin käpp, trasslade in denna mellan knäna och föll framstupa i smörjan, infångades och rengjordes nödtorftigt.
Sedan Knud lyckats övertyga honom att den beväpnade mannens sinnelag var uteslutande vänligt, fick han honom med sig uppför trapporna. Men i audiensrummet mötte en ännu fruktansvärdare fara i form av en engelsk rasren bulldogg. Ett sådant djur hade Osarkrak ej kunnat föreställa sig. Det liknade vad han möjligen fått höra om kavdlunakernas djävul, och han sprang vettskrämd utför trapporna. Endast med största svårighet lät han sig föras upp igen.
Och prinsen och prinsessan kommo in, underhöllo sig genom Knud med Osarkrak en halvtimme — audiensen var slut — ingen mat — åter humbug! En prins hade alltså ingen mat.
Och Knud fick sitta emellan.
På vägen tillbaka till järnvägsstationen passerade de en vilthandel, utanför vilken hängde ett rådjur. Osarkrak fordrade ovillkorligen att Knud skulle ta det med sig hem för att i någon mån återgälda den gästfrihet de båda åtnjutit i hans familj. Knud måste köpa rådjuret för att icke alltför mycket sjunka i Osarkraks aktning. Vad som menades med pengar, lyckades Osarkrak aldrig lära sig.
Liksom alla människor från arktiska trakter, som förflyttats söderut, blev Osarkrak sjuk. Han fick lunginflammation och svävade några veckor mellan liv och död.
Mellan tjocka bolstrar låg han och svettades och yrade och ropade på en snöstorm som det enda som kunde svalka honom. Och när krisen var över och han återkommit till medvetande och fattade sin hjälplöshet, matt till ytterlighet, som han var, fann han denna belägenhet ovärdig en man.