Han uttryckte genom Knud sin förmodan att den användes att döda oxar, får och svin med, men löjtnanten lät säga, att den var uteslutande till för att döda människor.
Osarkraks intresse stegrades till högsta potens.
— Nå, när du dödar en människa, sker detta stående eller under språng?
Löjtnanten måste medge, att han aldrig dödat någon människa.
Osarkraks ögon spärrades upp av förvåning. Men denna förvåning övergick i nästa sekund till en min av det ytterligaste förakt, och han vände löjtnanten ryggen med verklig indiansk grandezza. Han såg icke åt löjtnanten, så länge denne var kvar i rummet.
Ett vapen som aldrig använts! Osarkraks tro på kavdlunakerna hade fått ytterligare en knäck.
Men Osarkrak insåg, att han måste ha europeiska kläder och en käpp, ett tillhygge som han på gatan sett bäras av de flesta män och därför uppfattat som manlighetens huvudsakligaste attribut. Knud förde honom alltså till en konfektionsaffär.
Osarkrak valde en grå kavajkostym och en klädesmössa med skärm. Värst var det med skorna, men slutligen fann han ett par som icke tryckte för mycket. Och nu var Osarkrak i sitt tycke till det yttre en fullständig kavdlunak, då Knud påpekade hans fotslånga hår, som i alla händelser skulle ådraga honom nyfikenhet. Men Osarkrak ville icke höra talas om hårklippning. Att klippa håret är ovärdigt en man! I stället begärde han krage och manschetter.
Och nu gällde att föra honom ut till landet, ut till Knuds släktingar, där en eskimåfamilj från Syd-Grönland befann sig, vilkens överhuvud höll på att utbilda sig till kateket, och där han alltså skulle få sällskap.