— Ja ska ha imellan, ska ja!
Israel såg fyra visare när han tittade på sin klocka. Han stirrade slött på Östman och Åman, flinade till och sade: — hupp — hick!
— Vi går till krogen igen, föreslog Östman. Där sitter nåra Gräsögubbar, som jag ska bjuda på toddy, kom bara! Inte reser du hem i kväll, inte! Kärngen träffar du väl när du vill och befaller. Sjåpa dej inte nu, bondhyvel! Nu åker vi som herrskap till Sjöbloms — men betala ölet först — — —
Sen minns Israel inte mer. Han vaknade på landsvägen. Det var svart som beck i början innan ögonen hunno vänja sig. Men då upptäckte han var han befann sig. Han passerade just Norrsunda by, han kände igen deras nya lagård. Men det var fan vad hästarna voro ljusa. Vad hade hänt? Han trevade i fickorna. Pengarna voro borta, klockan hade han gudskelov, och kaggarna — han trevade akteröver — jo där fanns kaggar. Men släden såg så smal ut. Och huvudvärk hade han så det blixtrade, och trött var han. Han gäspade. Hå-åj-åj-a-a-ah!
Och så lurade han till igen, medan hästarna fortsatte sin lunk. Bjällrorna pinglade och det kom snö.
När Israel kom hem i dagningen, befanns det att han hade bytt bort unghästarna mot ett par spattiga överåringar. Släden hade han bytt bort mot ett åk som han inte skulle vilja visa på en skogsväg en gång, och i stället för sin gamla silverrova hade han fått en dollarklocka av järnbleck, som inte gick, hur mycket man än skakade på henne.
Och i infickan hittade han en kvitterad räkning på lageröl från tappningen. Han, som skulle köpa svagdricka!
De andra kommissionerna voro inte uträttade.
Då man har en käring, som spottar och fräser, vad heller som är, och en dotter som blänger argt, och en måg som är ett fyllsvin och som man skall vara en föresyn för — och så går och ställer till så här för sig, då är man inte värd mycket i reda pengar. Och det fick gubben Israel veta och äta upp det också. Han försökte borsta upp sig i början och visa att det var han som stod för rusthållet och gjorde med sina pengar vad faen han ville — ut, kjoltyg! — men kvinnfolket malde och malde och bevisade vilket kräk han var. Han hade ju fått skänka bort alla kaggarna, för ingen ville betala för annat än svagdricka, som ju var beställt — och hästarna och släden och klockan — ja, när en är ett svin, så är en. Det finns ingen hjälp för det.
Gubben Israels sätt att sköta kommissioner hade det med sig, att han inte fick resa efter dricka förra julen. Det fick drängen göra i stället. —