Sällskapet var livat och alla erbjödo sig att följa med till tappningen för att hjälpa till att köpa svagdricka.
— Svagdricka, tvi faen, sade Östman. Ska du ha bröllop, efter du smäller på med så starka saker till jul?
— Nä, ja ska ha blanning, sade Israel stucken i sitt innersta, där snålheten satt som en lurande orm beredd att kämpa med stoltheten och förlora.
Sällskapet tågade till Sjöbloms, hämtade hästar och åk, och så bar det i väg till tappningen. Där bjöd Östman på öl över lag. Så bjöd Israel på en omgång. Sen bjöd styrman på en, och pojkarna salade till en. Så skulle Israels kaggar fyllas — en tredjedel öl och två tredjedelar svagdricka. Israel och Östman smakade av blandningen.
— Tvi faen, sade Östman, d’ä för svagt, d’ä som modersmjölk!
Israel hade kommit i herrskapstagen och kommenderade: — Mer öl, har jag sagt!
Det hälldes i mer öl. Israel och Östman och Åman och pojkarna smakade av.
— Tvi faen, sade Israel, d’ä bara lanken. Mer öl, har jag sagt! Och de hällde och provade och provade och hällde. Israel började bli dimmig. Östman skrek och skroderade om segling och ax i båtar och pojkarna togo snedsteg och hymlade åt sig spillöl ur hinkarna, som stodo under kranarna.
— Va ä klocka? frågade Israel och drog fram sitt fäderneärvda spindelur.
— Dä va en lustig dinka, sade Östman. D’ä ju ett tornur. Ska vi kastbyta. Jag har en kronometare som går som lagen och profeterna.