Denna julen är gubben Israel kurant igen. Han går och funderar på något sätt att lista sig in till Östhammar. Men han har inget giltigt uppdrag, så det får väl vara. Han har resignerat och kanske insett att det är klokast att stanna hemma och icke utsätta sig för en storstads frestelser. Drängen sköter fortfarande om kommissionerna. Käringen predikar och dottern ser sur ut. Mågen raglar in om kvällarna, stapplar och bullrar i trappan, då han skall upp på kammarn, där han bor för sig själv. Han får inte vara tillsammans med hustrun, ty hon är sur som ett paradisäpple. Gubben Israel håller på att resignera.
— Nå, skall inte Israel in till stan till julen? frågar jag i bygatan, där vi mötas.
— Nää, svarar Israel, hä blir ingenting å i år.
— Varför inte dä då?
— Jae, hä många skäl, hä! Ja ä för gammal, å så ä dä ett så syndigt liv i stan, å så kostar dä pengar — å så ä dä di förbrännade fruntimmerna! Engström ä ju gift själv, så han vet nog åv’et.
— Ja, ja, men nog reser jag in till stan och tar en hippa, när jag tycker det passar. Ska vi inte resa in tillsammans? Jag bjuder!
— Hä hä hä, tycker nån dä! Ja — nä dä går inte, dä går inte alls dä. För si dä ja super opp, dä finge ja äta opp hela året te nästa jul. Men om Engström ville ta hem en liter åt mej så säjer ja inte nej, dä gör ja inte. Men bevaran hemma hos sej själv, Engström, annars själ di’en. Ja hade en liter i sjöbon, den stal drängen, en liter hade ja i stallet, den stal drängen mä. En liter hade ja i birån, den stal kärngen, å en liter hade ja i kakelugnen, den stal dottern. Men den enda litern som ja har fått hatt i fre någe så när länge, den hällde ja opp i vattenkaraffinen — di trodde dä va vatten, ända te dottern svalde ett drickesglas, så nu ä dä förkylt som skepparn säjer! Hå hå, ja ja, va mänska får genomgå! Men vänta han, Engström, tess han blir sjutti år! Då får han si att fruntimmerna kan ta kål på honom. Di mal och di mal å kommer mä Guss ord å evangelium å rässom dä ä så ä en dräng, när en skulle va hussbonne. Ett kräk ä en, å ett kräk blir en å slåss tjänar ingenting te. Då kommer di mä länsman å bibelspråk å paragrafer å fräser å jävlas och knävlas! Giftermål å äktenskap, dä hör faen te, ursäkta ordet!
— Ja, men Israel skulle ha tagit tömmarna från början!
— Ja tog dom, Engström, men då släppte di efter å vart lena i mun å fägnade som gårdvarar, å rässom dä var så hade di kapson på mej, för ja var för släpphänt. Di rakt som sövde me å satte på munkorgen. En ä ett kräk, Engström — ja, han ä ju gift själv — d’ä vackert väder i da å vattnet har sjunkit, d’ä ett märkvärdigt väder i år, men dä ska ju bero på kometen, tror han den ä farlig? Nä, kunne väl tro hä, hä bara som luft, å varför skulle han slå ner just här i Roslagen, när dä finns så många tyska å engelska å amerikanska land å slå ner på, å sjön, som ä mycket större än land! D’ä bara dumheter! Å Portugal, som har blivit bortskrämd från sitt land! Di sköt ju mä kanoner på honom, tänker nån dä! Dä stog i Östhammars tidning att de skulle bli demonstration, när Branting fyllde sjutti år. Men di bara hurrade å polisen tog några stycken mördare, tänk vad di lever i Stockholm! Å d’ä väl inte stort bätter i Östhammar! Nä, ja tackar Gud för att ja slipper resa te nån sta!
— Israel har fått nog! Det ser jag det! Men den där litern tror jag vi inte bryr oss om. Vill Israel ha en sup, så kom ner till mig! Så ska vi dryfta äktenskapet och Östhammars tidning. Det är det enda en riktig rospigg behöver för själen. Är Israel med på det?