— Tack, Engström, men ja skulle väl satsa lite för kompaniskapet — fast Engström ä ju rik — han behöver inte tänka på litern eller riksdalern. Ja, ajöss — tack så mycke — ja si vänskapen ä bättre än äktenskapet — ajöss — oändlig vänskap, sa Bjärka-Pelle. Tack å ajöss — vill han ha en lake, när ja tar opp ryssjan, så tar ja inte mer än di gör i stan! Ajöss!
Kolportörerna.
När sjömannen August Vesterman efter fyra års resa mönstrat av i Stockholm för att hälsa på mor sin på Harön, hade han några timmar på sig innan Östanåbåten gick, varför han beslöt sig för att blöta några riksdaler av hyran på källaren Svea. Av gammal vana tittade han in på Sjöbergs plan för att se om några vedskutor från hemtrakten lågo där, och mycket riktigt, där låg Fridolf av Harö och hade just slutat lossa. Johan Fredriksson var ombord och var icke ovillig att gå med ett slag på krogen, men han måste byta om kläder först, för han tyckte stället var onödigt fint. Mässingsstången hade passat honom bättre.
Under vägen upp fick August veta ett och annat från Harön. Det hade kommit två kolportörer dit och ställt till oreda. Pojkarna hängde läpp och flickorna suckade. — Och jädrar anagga, det var inte så säkert, att inte August höll på att få sig en styvfar.
August baxnade. Hans mor, lotsänkan, var ganska tät och inte vidare gammal heller. Nu hade en av kolportörerna nästlat sig in hos henne och det pratades allmänt att det skulle sluta med giftermål.
Detta hade gumman tigit om i sina brev — fast han hade nog märkt att hon låtit mer gudsnådlig än förut på sista tiden. — Jädrar i det! tänkte August, medan de båda stegade Götgatan framåt.
Så slunko de in på Svea och skulle ha sig en bit i matsalen. Där var tjockt med folk och från kaféet hördes redan stim och skratt. De började äta, fingo ett par supar och skulle just sätta sig, då Johan Fredriksson plötsligt spetsade öronen och gjorde tecken åt August.
— Jädrar, här blir liv i luckan — jag tycker jag känner igen ett par röster härute i kafét!