Och Johan gick fram till kafédörren och kikade genom bokstäverna i det mattslipade glaset. Han blev röd i ansiktet av iver.
— August, hörru, härute har du styvfar din, kom och glutta här! D’ä den där svartskäggiga som just håller fröken om livet. Och punsch dricker de, å röda är de i fjäset!
Mycket riktigt, där sutto två herrar i svarta bonjourer och nojsade med uppasserskan och hade punsch i ishinken och en halv konjak på brickan.
— Är dom där läsare? frågade August med skäl.
— Jo, dä just kolportörerna hemifrån. Kom nu och säg om vi inte hade tur! Och jag som ville gå på Stången! Här tror dom de är säkra för Haröbor, förstås!
August hade redan ett beslut i görningen — att först komma underfund med gummans känslor för kolportören och sedan löpa till anfall med sitt tunga artilleri. Han blev tankspridd och åt under tystnad. Så sade han: — Hjälper du mig, Johan, om det skulle bli affär av? Då ska du få se på en vals, som jädrar — — — Men nu går vi ut och får oss en toddy!
— Dummer, tror du jag kan visa mig därute. Det vore ju rakt tokigt, för mig känner de igen. Nej, vi smiter ut direkt, och när jag kommer hem, så ska vi valsa ett tag med de jäklarna, om du vill vänta till dess. Jag seglar i morron bitti och dom där dröjer nog inte så länge i stan. Så träffas vi alla fyra därute.
August kom i god tid till Östanåbåten. Ett par minuter innan den kastade loss, vilka kommer ombord om inte kolportörerna! Det var riktig bondflax, menade August.
Ombord uppträdde de inte alls som på Svea. De talade salvelsefullt med passagerarna och inom kort hade de några gummor omkring sig på fördäck och improviserade ett litet föredrag med sång.
August gnisslade och måste ner i försalongen för att få sig en kaffehalva. Och där höll han sig hela tiden, ty han var rädd att ilskna till och förgå sig i otid.