På Harö brygga stego de båda gudsmännen av. August träffade ett par bekanta och ville ha hjälp med sina grejor till gummans stuga. Då den svarte hörde detta, bad han att få ställa sin väska på kärran, ty han hade samma väg.
— Bor herrn hos madam Vesterman? frågade August.
— Ja, jag bor där, min unge vän! Skulle ni möjligen vara madam Vestermans son?
— Det stämmer, det!
— Gud välsigne er ingång i föräldrahemmet! Där varder stor glädje, synnerligen om modershjärtat får räkna sonen bland dem som tjäna Herran!
August gnisslade invärtes, men lade band på sig.
— Er mor är bland dem som hava Nåden i riklig måtto. Måtte icke hennes hopp om sin älskade son komma på skam.
— Nä, köss — — — August höll på att dänga till gudsmannen, men hejdade sig, och hans beslut angående styvfadern in spe mognade hemskt hastigt.
På bergklinten under fyren låg gumman Vestermans vackra stuga, och när skottkärran skramlade på hällen, hörde hon att det kom främmande och gick ut att möta.