— Nä, si Agust, kära hjärtandes — — — och pastorn i sällskap — —
Gumman såg litet generad ut.
— Välkommen då i stugan — ja, här är sig likt, och jag hoppas att du ska trivas, fast nog är det förändringar invärtes, om en ska tala om det.
— Har morsan ont i magen, eller va är det om?
— Nej, min unge vän, min son, ville jag säga, det har försiggått en stor förändring med madam Vesterman — Lovisa ville jag säga. Nu bor Gud i hennes hus, och han skall välsigna det med salighet och frid nu och i all framtid, amen! Men min son, min son, vänd om, vänd om och förkasta icke Jesus.
— Hör nu, får jag tala med morsan nu tvärt på skivan och i enrum?
Madammen kastade en rådvill blick på pastorn, som genast högg in: — Lovisa vill gärna ha mitt råd, vare sig det gäller världsliga eller andliga ting.
Men nu brast det löst inom August.
— Dä va då djur och djävlar, förbannade skojare, ut med dej, annars ger jag dej en så skjortan blir tom. Ut! Ut genast! Nå, så knalla dej i väg — —
Pastorn himlade sig: — Fader, förlåt honom, han yrar!