— Nej, men en bob (shilling), rimmade jag och fick passera.
Men inne mellan de väldiga magasinen var det söndagsfrid och på de stora ångarna syntes knappt ett liv. Bara en och annan sotig kuli eller ännu sotigare neger hängde lättjefullt över sin reling och reagerade sömnigt för den ovanliga anblicken av en främling på en fridag. Solen stekte och luften glödde. Underbara dofter stego ur dammet och silade sig ned genom den tjocka luften. Jag ångrade redan att jag icke i stället satt och läste tidningar vid en drink i baren på Cecil. Och för övrigt verkade denna tystnad mitt på dagen i det stora London hemsk som i en trollskog. Ju mer jag greps av denna stämning, desto ohyggligare tycktes den mig bli. Fantasier om lurande faror började dyka upp i hjärnan och jag påskyndade ofrivilligt mina steg, som olycksbådande ekade mellan de höga väggarna, vilka nu påminde mig om fängelsemurar. Och ingen människa syntes till. Jag hade tänkt leta mig ut på East India Docks Road från östra kajen, men där voro portarna stängda och ingen polis syntes till. Jag måste alltså gå den rätt långa vägen tillbaka, tände min pipa och vände. Samma dödstystnad. De matroser jag sett på båtarna voro också försvunna. Men just som jag skulle vika om hörnet på det ofantliga västra magasinet för att styra rätt på utgången, hörde jag springande steg efter mig.
— Hallo!
Jag stannade.
En individ, barfota, i trasiga byxor och med resterna av en skjorta, genom vars hål man såg en röd och blå tatuering på bröstet, närmade sig hastigt.
— Ge mig litet tobak, sir!
Jag svarade ingenting för att inte låta mitt tungomål förråda mig, men tog fram tobakspungen och gav honom en hand full.
— Var det ni, sir, som nyss sökte stewarden på Bangkok?
— Nej!