— Åjo, sir, det var det. Jag känner igen er. Han var ombord, sir, men han är inte livad för saken just nu, förstår ni. För stor risk, förstår ni, sir. Fin lukt, sir! Han har en näsa, som känner sådant. Å, ge mig ett par shillings, sir. Jag säger inte ett ord. Tyst som om jag skulle ha haft en kniv i ryggen sen förra sommaren, sir!
Han skrattade obehagligt och såg på mig från sidan.
— Å, ge mig ett par shillings, sir!
— Ge er i väg, bara!
Jag uttryckte mig inte precis så, utan med en lång serie uttryck, som passade där i dockorna.
— Aj aj, sir! Ha ha ha, inga hårda ord! Passar inte en främling! Men ni kan gärna ge mig ett par shillings ändå, så skall jag visa er vägen ut. Ska säga att det är ganska osäkert här i dockorna, och konstapeln därborta står och sover som vanligt eller är inne hos vackra Madge på Guldhjärtat och dricker öl. Nå, fram med pengarna, förbannade gröngöling.
Han såg sig omkring och tog ett par steg tillbaka, drog åt svångremmen och kavlade upp sina svarta skjortärmar.
Jag tog blixtsnabbt upp min automobilpipa och blåste med den mellan tänderna en lång signal, under det jag ställde mig i boxningsgarde.
Mannen gjorde helt om och var om några sekunder försvunnen bakom norra hörnet av magasinet. Tunga steg närmade sig. Det var konstapeln.
— Vad står på?