Jag förklarade situationen.
— Jojo, man måste vara försiktig här. Har ni ingenting här att göra, kan ni gärna undvika dockorna en annan söndag, sir!
Han följde mig till utgången.
— Nu bör ni gå upp till East India Docks Road. På den är ni säker, men gå inte in på smågatorna!
Jag tackade och gick.
Det hade blivit om möjligt hetare. Den glödande luften brände i lungorna och alla gatans och grändernas dunster tycktes darra i solskenet. Jag släpade mig framåt som i en dröm. Jag kände mig fruktansvärt trött — men vad nu då!! Högst underligt! Inte en människa på hela gatan så långt jag kunde se. Dödstyst överallt. Visserligen söndag, men ändå — — — Jag måste vila några minuter. Vid planteringen framför den lilla Allsaints church stannade jag och satte mig på en bänk. Jag kände att jag måste anstränga mig för att inte falla i sömn.
Plötsligt hörde jag ljudet av korta, lätta steg. En liten pojke, som lekte med ett tunnband, stannade framför mig och såg skrattande upp i mitt ansikte. Det frapperade mig att han var ytterligt väl och prydligt klädd, något ovanligt i denna del av London. Långa och gula lockar inramade hans friska och rosiga kinder. På bandet omkring hans gula sjömanshatt stod i guldbokstäver Lethe.
— Ett konstigt namn på en båt, tänkte jag.
— Kom och lek med mig! sade han. Kan ni ta fatt mig?
— Nej, vet du, lille vän, jag är alldeles för trött.