— Men vad har jag gjort er? Jag har ju inte ens sett ert ansikte förrän nu! Tro för resten inte, att jag ger mig i första taget — — och jag lutade mig ned och tog skyffeln ur kolboxen, som stod bredvid mig.
Gumman kraxade fram ett skratt.
— Gör i ordning grejorna, Nihal, innan gossen blir för ostyrig.
Nihal drog fram en lång kris bakom kudden. — Lugn, gentleman! Den här är bättre än ett dussin kolskyfflar, men först ska vi ordna med några andra instrumenter. Ser ni, sir, de tio minuterna ni stod och gapade och var nyfiken på den där blodfläcken, var tillräckliga för mig att göra den största förlust en man kan göra. Medan ni stod och gapade och pratade dumheter härinne, hann Joe Turnhull och Mike O’Breane smita undan med hela rasket, och hade den åsnan Moser dragit bort täcket, så skulle han ha fått se ett ansikte vitare än ert, ni kristne hund — men det gör detsamma nu — —
I detsamma kastade jag mig framåt och slog till med skyffeln — men i nästa ögonblick gick hela rummet i vågor. Jag såg röda stjärnor dansa och något kallt trängde in i min rygg, sakta — och så försvann alltsammans i ett orangefärgat, iskallt moln, ur vilket något duggade på min hjärna. Så hörde jag ett dån, som närmade sig. Det blev som åskdunder —
— Och jag vaknade och satt i en säng. Svetten strömmade, hjärtat dunkade. Var var jag? Allt var svart omkring mig. Sover jag? Är jag vaken? Var finns tändstickor? Var är nattduksbordet? Där är en vägg, men var är fönstret? Då hör jag dånet igen. Herre gud, jag är ju hemma! Det har blåst upp till sydostlig storm, och isen bryter upp.
Halka.
Den våren jag bodde på Harön, var det lika halt som nu en hel vecka och blåste storm till, så att människorna hade ganska svårt att reda sig både på sjön och på land. Tullroddarns gumma, som skulle gå över Mörtviken på kafferep, blåste i land på Granholmen en halvmil från Harön och måste stanna över natten hos Johan Svensons. Nå, hon fick ju kaffe där också, fast inte så gott och inte så mycket, men vi trodde alla att hon gått ner sig, och ville gå ut och söka, vi som hade broddar, men tullroddarn som var småsnål och rädd att få bjuda på kalas om vi kommo hem med käringen, tyckte att det var rent av omänskligt att skicka ut folk mitt i natten i sådant väder. Han sade att gumman klarade sig nog. När hon hade klarat sig i sextio år, klarade hon nog resten med! Vad han menade, vet jag inte, men vad gumman menade efteråt, sedan någon vänlig själ berättat roddarns omtänksamhet om oss, det fick han veta, och det så det hördes över hela fiskläget. Gumman hade för resten inte farit illa. När stormbyn kom, satte hon sig och bara åkte i väg och hamnade som sagt nedanför Johan Svensons. Men hade vind varit lite mer västlig, hade hon åkt till havs, och det gick öppet utanför Sälgrynnan.