Emellertid blev det auktion efter gamla Matts Anderson. Mycket folk kom inte dit, ty väglaget var inte precis något auktionsväglag. Men jag var där och ropade in diverse saker, bland annat det där gamla spanska röret med guldring om, som alla ha sett hos mig. För att inte tala om den stora kopparkitteln som jag fick för tolv kronor och som arvingarna köpte igen sen och bara ville ge tio för, de rackarna, och gubbens gamla sjöskumspipa med silverbeslag, som jag fick behålla, därför att hon var ingen sjöpipa utan alldeles för stor. Gubben hade rökt den bara om söndagarna och ändå var hon alldeles full med snus och annat elände, lika mycket av varje, och det pep i henne som när en människa skall till och dö.
Hur det var blev jag kvar på auktionen lite längre än nödigt var, emedan jag ville se hur slagsmålet skulle avlöpa. Skomakarn var där också, förstås, med en liter i var ytterrocksficka, för frikostig är han, stackarn, säga vad man vill. Och hur han bjöd och bjöd och söp själv, blev det bråk inne i kammarn mellan honom och två matroser från Jupiter. De hade mönstrat av i Malmö och kommit och överraskat far sin, gubben Österberg för resten, Matts Österberg, som bodde alldeles hemmavid. Länsman var där förstås inte, för han bodde en hel mil inåt fastlandet och ingen kunde begära att han skulle ge sig ut i sådant herrans väglag. Men utroparn, Jan Fredrik, och tullvaktmästare Sjöblom och ett par till satte upp gossarna mot väggen och hotade med stämning för störande av auktionsfriden och då lugnade de sig, fast matroserna lovade att se hjärteblodet på skomakarn och skomakarn skrek om, vilka vassa doningar och hårda saker han hade hemma i verkstan, och när de bet på sulläder, så skulle de väl bita på sjöbusar också. Så det var ingen bräcken på något håll, vad modet angår. Rätt som det var gingo matroserna sin väg. Skomakarn stannade en bra stund men så lommade han av också. Och en stund efteråt gick jag min väg, jag med, med spanska röret i ena handen och sjöskumspipan i den andra. Kitteln kunde jag ju knappt ta med fast jag hade nya och stöddiga spikskor, som man stod med om det så hade blåst döda käringar i luften.
En styv fjärdingsväg hade jag att gå.
När jag kommit mitt på hopmarksskogen, fick jag plötsligt höra det värsta nödrop jag i mitt liv hört. Jag kan inte likna det vid något bättre än när fan skall till och ta en präst. Då låter det nog åt det hållet.
Och jag sprang ditåt. Nästan nermörkt var det, men jag höll mig mitt i ljusningen mellan granarna på båda sidor, och när jag äntligen kom fram, urskilde jag i det djupa diket något svart som krälade. Och ur det svarta kom det förskräckliga skriket.
Det vore skamligt att skriva om det jag skrek nedåt diket, för då finge jag väl onåd hos fruntimmer och läsare, men det verkade genast. Skriket tystnade och tre karlar kravlade sig upp på landsvägen.
— Ä dä Engström så hjälp mej för jössu namn, hördes skomakarns röst.
— Va ä du för en jävel, som lägger dej i andras affärder, skreko de båda andra som med en mun. Kom an bara, för här har du gossar, som inte ä rädda för ett år på Långholmen!
Jag vill inte heller berätta vad jag svarade, jag nästan skäms för det själv. Men det hade den effekten, att de skulle till att rusa på mig. Jag retirerade något och höll spanska röret färdigt, men jag hade inte behövt det, ty båda satte sig i isgatan och det lät, som när man välter ett par mjölsäckar från ett lass. De hade inga broddar och voro således hjälplösa. De började läsa böner där de sutto, och det var böner, som inte skulle ha passat i alla kyrkor, det.
— Snälla söta Engström, för jössu namn följ mej hem, di håller på å alldeles fördärva mig.