Dagen därpå gick hon upp till fruntimmernas tavelutställning för att träffa Sappho, målarinnan, som var den största filosofen i Nya Freja. Hon ville tala ut, vända ut och in på sin Psyke och få ett råd. Hon fick tala. Hon talade länge, rösten skalv.
— O, du lilla dumbom, sade Sappho, när fröken Linnea kom till sin enda upplevelse — o, du lilla idiot! Livet är en konstnärsfest, en huggsexa, och den som är för blyg att ta för sig, när man till och med bjuder omkring smörgåsbrickan, han har inte kraft att armbåga sig fram till varmrätten, och desserten går han säkert miste om — det är skada, ty den är den bästa. Din ålder är verkligen farlig, för du har varit blyg. Du borde gå i kloster och läsa postillor. Kör ut alla kattor — och kan du inte det så lyssna noga och läs Casanovas memoarer till! O, du lilla dumskalle!
— Casanova?
— Ja, du har två saker att välja på — kloster och postillor eller kattmusik och Casanova! Lika tokigt båda delarna, men — ja — hör du, säg, är det verkligen sanning, det du berättat. Är du verkligen så grön? Driver du inte med mig?
— Men, älskade vän, hur kan du tro — —
— Ja, läs då Casanova och låt saken utveckla sig — kom upp i Nya Freja nästa sammanträde och berätta om något har hänt. Naturen är ibland inte så grym som den ser ut. Den är ett ymnighetshorn, du lilla Danae, och kanske ditt gullregn hänger i något moln. Du skall få låna min Casanova, för det passar sig inte i detta idiotiska samhälle, att en dam köper den. —
Och nu ligger fröken Linnea, fyrtiotvå år gammal, skaldinna, aufgeklärt och allting i sin säng till långt in på mornarna och läser mémoires de Jacques Casanova de Seingalt, écrits par lui-même. Och väntar på undret.
Oiiii—Ååijojojåi—åIå—O—kschksch—pti—pti!