Trutklippans fyr.
Ett vitt hav, en vitglödande luft, en sol som öser vitt ljus och vit värme över en vit centerbordssnäcka, där jag sitter med min kamrat och transpirerar. Hans ansikte är overkligt som färg. Jag ser honom som genom mjölkglas. Svett pärlar på hans panna och kinder. Som om små stjärnor skulle flyta över ansiktet. Hans linnerock går ihop med havet och luften. Men under toften där han sitter är blå skugga och ur den blinka gröna blixtar — apollinarisflaskornas solreflexer. Men apollinarisen hjälper inte. Den kommer omedelbart ut genom porerna — och nyss ha vi badat — inte det heller hjälpte. Dyningen gungar oss i oändligt långsam takt. Ingen horisont — men vi ha en känsla av att glida någon vart. Kompassen visar att stäven vill nordpå, men seglen hänga slappa och standerten är död. Båten styr alltså — eller äro vi i någon ström?
Plötsligt se vi något sällsamt. Det är som om vattenytan oändligt långt borta skulle skäras av ett taggigt vidunder. Vi se endast taggarna och ana en ofantligt lång rygg under. Men det är ju alldeles nära. Horisonten är borta och det finns inga avstånd. Nu se vi. Det är ett stim tumlare, vilkas svarta ryggfenor röra sig alldeles förbi oss och tyckas välva sig runt som hjul.
Jag reser mig upp för att se genom kikaren. Men innan jag hunnit resa mig fullständigt, får jag en vision av ett skär med två stugor och en del av en rund byggnad, någon jättepelare. Då jag rest mig fullständigt är alltsammans borta. Jag böjer mig igen, mycket riktigt. Det är Trutklippans fyr. I denna glödande luft och i denna belysning är havet fullt av överraskningar och solstrålarnas spel följer lagar som ännu äro outforskade.
Jo, alldeles riktigt! Vi äro till och med ganska nära Trutklippan. Vi tyckas glida med sydlig ström. Alltså ta vi i land där. Visserligen lär det inte finnas någon hamn, men fyrvaktaren måste väl kunna dra opp sina egna båtar och för resten har han nog ingenting emot en grogg och en pratstund. Han ser nog sällan folk.
Men denna värme är fruktansvärd! Det måste komma något ur den, åska eller världens undergång, en glödande vilsekommen bit av en stjärna som närmar sig. Vi ta årorna och ro — nå, nu ha vi ju fyren alldeles inpå oss. Som en dröm ligger den på vattnet med färger som i en pärlemorsnäcka. En man kommer ut ur en stuga. Han står som en blåvit skugga mot luften. Han ser på oss genom en tub.
Å herre gud så skönt! Det kommer en fläkt, en vindpust, och havsytan vattras svagt. Ser du, vattnet verkar pansarskjorta, just samma teckning i vattringen. Men denna aning om vind dör bort, flyger norröver och försvinner som om någon skulle ha målat ett hårfint blått streck mitt i allt det vita.
Vi lägga till vid berget. Mannen med tuben kommer ned till stranden. Han har stort rött skägg och små vattenblå ögon.
— Herrarna stanna väl här över natten, säger han. Det blir väder av det här, och den där lilla båten är ju ingenting att komma med i en riktig storm. Om herrarna ror runt den här udden, så har vi slipen där.
Vi rodde dit, togo ner seglen, gingo i land och snart hade vi med hjälp av en fyrskuren talja dragit båten långt upp på land.