Fyrvaktaren tryckte våra händer och önskade oss välkomna.
— Jag skall säga herrarna, att det är rart att få besök på Trutklippan. Det är jämnt åtta månader i dag, sen jag sist såg ett främmande ansikte. Men nu hoppas jag herrarna håller till godo med så enkelt som jag har det. Sprit har jag inte, för sådant är en fly vara, för att inte tala om ölet, men fisk finns och dessutom har jag nog lite säckfågel — —
— Säckfågel??
— Ja, ejdern är ju förbjuden så här års, men så här ute i havet är det inte så noga. Här behöver man inte stoppa den i säck, när man går hem från jakten. Och potatis finns och kaffe, förstås.
— Kanske fyrmästaren tillåter att vi tar lite konfonium med i land? Kan inte vi helt enkelt få bjuda på supé? Vi har brännvin och öl och whisky och apollinaris och konserver i massa. Men kan vi möjligen också få var sin koj för natten — annars reder vi oss nog i båten.
Fyrvaktarens ansikte hade lyst upp vid uppräknandet av de på Trutklippan sällsynta läckerheterna.
— Jo, nog finns det kojplatser, alltid. Ja, var så goda och stig upp då! Märkvärdigt att ungarna inte fått syn på oss än, annars brukar de nog ha ögonen med sig.
— Så — fyrmästarn är gift?
— Ja, och har tio barn, det äldsta fjorton år — ja, barn är en Guds gåva, förstås — — men det är många munnar som ska ha mat. Fast nog räcker det alltid till här ute. Här är ju inte några frestelser till lyx eller sådant, och inte blir det något uteliv för mej heller, ha, ha, jag menar krogliv, förstås, som drar pengar.