Vi lassade på oss en del av vår proviant och gingo upp i fyrvaktarens stuga. Nu myllrade ungarna in och vi välkomnades av hustrun, en liten tunn varelse, som såg ut att kunna blåsa bort när som helst.
— Nu sätter du på kaffe först, sade fyrvaktaren, och sen på kvällskvisten dukar du snyggt, för herrarna vill bjuda på supé.
Så hårt tonfall hans röst fick, då han talade till hustrun! Jag såg på honom från sidan. Det måtte vara hemskt att bo med en sådan man på en klippa i havet. De små stickande ögonen under röda ögonhår talade sitt tydliga språk, de väldiga rödludna kindknotorna, det okänsligt formade örat, ur vilket en röd hårtofs stack ut, det röda skägget, i vilket gula tänder lyste till ibland och den hårda pannan, mannens stämpel var skarp och klar. Och den lilla hopkrympta människan vid hans sida med sina tio ungar skulle väl också kunna berätta, om hon ville.
Runt omkring oss stodo barnen och stirrade med vidöppna ögon och gapande munnar. Vårt besök var en epok i deras liv. De två minsta började plötsligt gråta. Situationen blev dem för överväldigande.
— Ut med ungarna! sade fyrvaktaren. Jag tror du glömmer kaffet för resten! Herrarna får ursäkta, att de inte har folkfasoner, men de ser ju aldrig någon människa.
Snart sutto vi vid kaffekasken och pratet var i full gång. Vi talade om fiske och sjöfågeljakt, segling. Hustrun satt i rummet bredvid. Jag såg henne genom den halvöppna dörren och observerade att hon ibland skrattade till, ett kort, underligt, liksom dött skratt.
— Skall inte frun dricka kaffe också? frågade jag.
— Jo, om herrarna vill så — kom in, Charlotte! ropade fyrvaktaren. Hon kom in och satte sig liten och försagd vid dörren. Vi fortsatte samtalet och hon började skratta igen. Vid den minsta obetydlighet kom det där skrattet och nu lade hon inte band på det. Då hon satt i andra rummet var det undertryckt, tystare. Jag och min kamrat började undra, om det stod riktigt rätt till i hennes hjärna, och som om hon gissat våra tankar, sade hon plötsligt:
— Herrarna undrar väl över att jag skrattar, men se det är så roligt att höra människor tala.
När mannen någon gång talade med henne, blev följden ett barn.