— Nu blir det inte mycket jagat, åtminstone inte i isen. Ja, det var en tråkig historia med de där finnarna! Herrarna har väl läst den i tidningarna, kan jag tro. Men vad skulle jag göra? Jag hade gikt i axeln och hade bara varit till hinders. Det var inte så farligt som de skrek om, när en man kunde rädda dem. Och för resten, vad har finnarna här att göra, på svenska sidan, i vår sälis, jag frågar bara det. Bra var det emellertid att de blev räddade, för det hade ju blivit prat och skriverier, och de som inte förstår, vad som menas med sälis, de skriker värst. Vad har en tidningsmurvel, som sitter i Åbo eller Stockholm, för aning om sådana grejor? Och finnarna kan hålla sig hemma och gå till bottnen där i stället för att komma och förstöra jakten för oss. Skål!
Detta var ju en mycket tydligt formulerad moral och vi ansågo ämnet utagerat.
Fyrvaktarn groggade snällt och blev rätt öppenhjärtad. Han föreslog att vi skulle segla till Utklipporna och jaga ejder och han visste, var gäss häckade på svartkobben. Hade vi ätit gåsägg? Nå, då skulle herrarna få känna på mat som stoppar.
Men vi måste sova, ty i dagningen skulle vi fortsätta norrut, och det dröjde inte länge förrän vi befunno oss på andra sidan. Jag drömde om en liten människa, en pygmé, som skrattade och tiggde och bad att jag inte skulle slå henne för att hon skrattade.
När vi seglade, var Trutklippans hela befolkning nere vid slipen. Där viftades och hustrun skrattade.
Vi kryssade mot en svag nordlig bris. Havet låg blåklintblått i solskenet. Och det tycktes mig som om jag hade lämnat ett av dessa många privathelveten, av vilka jorden är så överfull.
Kvinnan.
— Ni pratar, sade den lille skalden. Ni pratar om kvinnor! Bon! Har ni verkligen kvinnor i Stockholm?