— Ja, sade jag, det förefaller nästan så, ty folkmängden ökas — det är ju ett bevis, som inte haltar.
Längst borta vid bordsändan satt prins Karageorgevitsch blek och trött. Han log — om åt mig eller skalden vet jag inte.
— Nå, sade skalden, om ni menar honor, kan ni ha rätt, men kvinnor, det är ett annat djurslag. Har ni suffragetter? — naturligtvis ja! Dem kallar jag inte kvinnor — men de som inte vilja ha rösträtt kallar jag inte heller kvinnor — se på den där till exempel!
En lång mörk dam gick igenom salen. Hennes ögonfransar tycktes vila på hennes kinder.
— Ni menar att hon skulle vara kvinna i er mening?
— Se på mannen som följer henne! Det är en amerikan — mr Gould, ni vet — se på honom och säg sen, om ni inte tror att hon är kvinna! Se på hennes ögonlock! De vila på kinderna tungt som om hon aldrig skulle få kraft att lyfta dem. Tror ni att han är orsaken? Nej! Tror ni att hon är det! Ja! Tror ni att hon bryr sig om rösträtt? Tror ni att hon bryr sig om kärlek?
— Nå, sade jag, då är det väl pengar hon bryr sig om. Det skulle jag kunna förstå. Är det inte mr Gould som har betalat hennes hatt, hennes kostym för övrigt?
— Nej — ja, det vet jag inte för resten, men jag känner henne — hon går omkring i detta Paris och väntar på döden. Hon skulle vilja ha ett barn, men det skulle deformera henne, och hon skulle behöva internera sig en tid under havandeskapet — — —
— Nå, men då ha vi kvinnor hemma i Sverige, kvinnor, som inte äro rädda — — —
— Ja, men var blir då kvinnan av — begreppet kvinna? Det blir ett hat, en lagrad kärlek, som arbetar som vinet om sommarn. Le vin travaille. L’amour travaille aussi — och när kärleken slutat arbeta, är kvinnan kvar som en naturkraft som uppfyllt sitt ändamål — ett jäsande hat mot mannen som deformerat henne!