— Då skulle Engström si, hur uttern kan bena en fisk!

Hans tankar gingo fortfarande i utterjaktens tecken. Vi hade vänt och vridit på den lyckliga händelsen, tills detaljerna magrat nästan till osynlighet. Men Roddar-Agust var många uttrars baneman. Nu ställde han sig på vidare basis och började tala om andra uttrar.

— Jo, han kan bena fisk, han! Ackurat som fisken skulle ha legat i myrstack. Om ja har svuret nån gång, så va dä väl den gången ja kom på fem uttrar på Harö Leje. Han vet att Lejet är slätt som en hand mä bara en hög stora bumlingar mitt på. Ja skulle ut å ta opp skötarna en morron å strök utmä sydudden å då fick ja si en hel massa benad fisk som låg alldeles ve vattenbrynet. Ja stannade å funderade å rätt som de va fick ja si först två uttrar, som liksom lekte me varandra oppe på berget, å så kom två te å liksom körde bort di andra å så kom den femte. Han skulle va liksom storgubbe för di andra, för di stank som ostmaskar omkring’en, när han gav sej in i högen, fast dä hela skulle väl va som på lek. Å inga byssa hade ja, min dåre! Men vind låg åt mej te, så ja tog ena åran, när di liksom försvann ett tag, å smög mej opp, å dä va nära som på ett hår att ja hade ränt ifatt två åv dom, men di slank in under bumlerna å där låg di å visslade å fräste. Ingenting hade ja å stoppa te hålena mä å ingenting kunde ja göra. Dä va då ja svor, Engström, undra på dä! Å då så gnodde ja ner i båten å börja ro så han stog på ände å te sjöbon å hämta byssa, men när ja kom tebaks, hade di gett sej i sjön, förstås, va dä likt dä! Men två har ja skjutet där sen ätterpå, fyra har ja skjutet på isen å fyra i vattnet — den här ä den första ja har slagit ihjäl. Tre har ja taget i sax å en har ja skjutet oppi skogen ve Lindalsträsket. Ja gick på spåret i snön, förstås.

— Hur många uttrar har Agust tagit livet av egentligen?

— Har Engström läst i Skreften om sanden i havet? Gör dä, Engström, så får han en hum om minstingens en del utå dom ja har tage skinnet åv! Dä finns inte så mycke herrskap i hela Östhammar som dom ja har klätt ut i päls.

— Hur många uttrar blir det, om Agust får en halva, då?

— Ja, då får vi allt ta mä bå Öregrund å Tälje — tack ska han ha, Engström, schål å tack, tack så mycke, dä här va goa meklamenter, sa tjyven, drack ur körkvinet — men en utter sköt ja på ett riktigt märkvärdigt sätt å dä ska han höra på noga, för ja har väl aldrig hört tals om en utter som har blitt skjuten på så vis. Si dä va en söndasmorron ja gick ut te Skaten å han hade ändå blåst ostlig så de va ordentliga brott på var sjö som kom innanför Skathällen fast där var ju lugnt i lä under Storkubben å solen hade just gått opp, så dä lyste grönt igenom var sjö innan hon skummade sej å gick över — å tro mej eller inte, så fick ja si i en sjö just när han toppade sej där grundet börjar, två uttrar som lekte ini sjön. Ja d’ä sant som testamentet, varteviga ord. Di precis lekte som ett par barn å stog rakt opp när sjön reste sej å följde mä när han gick över, å så va di borta ett tag å så följde di mä nästa sjö opp igen å välte över i brottet precis som om di slog kullerbytta på lek som barnungar. Ja stog väl å titta på dä där en tie minuter, men så tänkte ja: Ja kläpper väl te på Guss makt, å så kläppte ja te på en just som han vände buken åt mej å stog rak som en knekt ini sjön, å jädrar förbistra mej, kom han inte mä sjön oppi stenarna å dö va han som ett lik. Å ja gnodde ut när sjön sög tebaks å högg’en i rompa å tie riksdaler feck ja för skinnet å d’ä så sant som han sir mej levandes här, Engström!

— Men tyckte inte Agust att det var synd om dom? Just när de lekte i sjöarna och solskenet?

— Synn!! Om di där!! Han har väl sett hur en utter kan ställa te me en strömmingssköt? Hade han skötar själv, Engström, skulle han inte tåla sej själv för utter! Nej, tocka jäkla tjuvdjur ska döden dö, som Skreften säger. — Men nu ska han ha tack för handel och vandel å näringar utå alla di slag, Engström, ja ä rakt tvungen å gå å titta te ryssjerna ett slag, å ska dä va, så ä ja inte så noga mä en gäddpinne eller en lake — för här vet en då att en blir fägnad, tillade Agust med en menande, fast förgäves inriktad blick på flaskan — Ja tack då å ajöss!