Själv har jag aldrig lyckats skjuta någon utter fast jag många vintermornar väntat vid spår och gryt.

Men sent en sommarkväll för några år sedan kom min seglingskamrat, löjtnanten, in och berättade att han fångat en utter, d. v. s. han trodde att det var en utter. Han hade kommit från havet i sin kanot och i mörkningen hört ett konstigt läte och sett en mörk punkt röra sig utanför Loskäret. Han tog bort akterrumsluckan och paddlade ifatt djuret, grep det beslutsamt om nacken, slängde ner det i rummet och stängde, innan han hunnit undersöka vad det var. Och nu ville han ha min hjälp att få ut det, ty hur mycket han än vände och vred och skakade kanoten, hjälpte det ej. Nå, vi buro in kanoten i löjtnantens kök och började om arbetet. Vi borde naturligtvis ha gått och lagt oss helt lugnt i stället för att ställa till oväsen. Nu föreföll det som vore kanoten tom, vilket jag också misstänkte, men löjtnanten försäkrade att ett djur fanns därinne.

Emellertid lyckades vi slutligen och ut sprang en tre à fyra månader gammal utterunge, arg som ett bi, och det kan ingen undra över. Det var litet svårt att infånga honom i det stora rummet, men då det väl lyckats, lugnade han sig märkvärdigt hastigt och bet ej längre omkring sig. Och då jag dagen därpå kom tillbaka hade han fått några strömmingar och föreföll nästan tam. Redan samma kväll följde han oss på gården och landsvägen.

Jag telefonerade till min kamrat L., om vilken det är bekant att han hyser ett i bästa mening levande intresse för allt skapat, således även för djur, och frågade om han ville ha en levande utter. Jo, det ville han gärna. — Nå, alltså gå Kalle Andersson, löjtnanten, uttern och jag ombord på Hellas, sticka i väg söderut, runda Landsort och ankra inom närmaste framtid utanför ateljén.

— Välkomna!

Och vi seglade. En oförgätlig resa blev det och detta var icke minst utterns förtjänst. Utom vår egen proviant medförde vi naturligtvis skaffning åt vårt fosterbarn. Vi ansågo att några strömmingar och småålar borde räcka till vår första ankarplats. Vi hade icke reda på att man, om man vill tämja en utterunge, bör ge honom kokt mat. Det första han gjorde ombord var att utvälja en secessus eller latrina, som de gamla så skönt uttryckte sig. Han valde salongen alldeles nedanför trappan till sittrummet, och han behöll platsen med en halsstarrighet, som överträffade Karl XII:tes.

Han tycktes inse att han behandlades väl, lät sig tagas och smekas och var nästan ständigt på rörlig fot. Han ville ligga mjukt och trivdes endast på en av sofforna. Under nätterna höll han sig egendomligt nog ganska lugn och fick i början ligga bakom min huvudkudde. Stundom hasade han sig ned och lade sig bakom min rygg och jag sov, men uteslutande av naivitet. Ty en utterunge är ej att leka med, något som vi snart skulle få erfara.

Vi hade gått in i kanalen mellan Stora och Lilla Möjan för att proviantera åt uttern, ty vårt förråd av ål höll på att ta slut. Han hade levt av ål några dagar och vi undrade litet över att hans tacksamhet icke riktigt motsvarade vår välvilja. Han började nämligen morskna till och högg efter oss då och då. Vi tänkte, att han möjligen fick för litet ål.

I kanalen fingo vi ligga tre dygn för en orkanliknande storm och under tiden gingo vi stundom i land. Uttern var alltid med och följde oss som en hund. Han försökte aldrig gå i sjön utan tycktes till och med känna motvilja för vatten. Han fick ål så mycket han orkade äta. Och sista dagen i kanalen, då löjtnanten en gång gick ned i salongen för att locka upp uttern till ett nytt ålmål på sittrumsdurken, gjorde han från till synes vilande och hoprullad ställning ett blixtsnabbt utfall på nära en meters längd och högg välgöraren i överläppen. Tvärtigenom. Och hade han fått tag med underkäkens tänder också, hade löjtnanten fått vandra genom återstoden av livet utan överläpp.

Nu hade vi funnit vad det betydde att tro på en utterunge. Han förvisades ögonblickligen till skansen, där han under återstoden av resan lyckades förstöra ett reservsegel, åtminstone vad färgen beträffar. Vi hade tydligen förvirrat hans begrepp med avseende på platsen för secessus.