Emellertid ankrade vi en dag post tot discrimina rerum utanför L:s ateljé och uttern togs i land. Hans första omtanke sedan han orienterat sig var att utse secessus i det rum, han tills vidare skulle bebo. Vi hade avlämnat reskamraten, och vår mission var fullbordad.
I sitt nya hem fick han mera rationell kost och behandling än den vi i vår okunnighet förmått ge honom. Han blev allt tamare och sällskapligare och fortsatte naturligtvis med den fixa punkt han utsett vid sin introduktion i familjen.
En gång då den nye ägaren tagit honom med i båt och hunnit långt ut på fjärden, började uttern bli orolig. Och plötsligt gled han över relingen, simmade tillbaka, sprang uppför backen till corps de logiet och fullföljde sin avsikt därinne just på den punkt, som hans samvetsgrannhet förbjöd honom utbyta mot någon som helst annan på denna jorden.
Man kan ju inte kalla honom stubenrein. Men det var en egenskap av långt högre valör som tog sig uttryck.
Nå, uttern fick cementbassäng och levande fisk ibland och andra för en utter behagliga förmåner, tills han en dag fick det bästa av allt, friheten. Han fördes till en ö långt ute i havsbandet och fick gå som han behagade, kom fram till stugan och fick fisk, försvann och kom igen och försvann slutligen för alltid.
En utter i frihet är bland det graciösaste, elegantaste, härligaste man kan se. Tro inte att han blir våt inpå kroppen, fast det ser så ut. Emellan det glänsande våta yttre av pälsen och huden stannar ett skyddande luftlager, då han dyker. Då människan en gång har erövrat vattnet som en utter och luften som en fågel, då skulle jag vilja samla ihop knotorna och leka med. Vi skola komma därhän och längre.
Jag anförtrodde dessa tankar åt min vän Roddar-Agust en kväll vid en toddy.