— Ja, flyga mä maskiner, som di gör, dä kan så va, men ge sej i sjön som en dåre, när en inte behöver, dä ä väl så galet så ja iss inte tänka på’et. En kan nog dråsa i ändå, om en inte sir opp. Dä skulle va för fiskets skull, menar Engström? Nää, så förbistra mej om di får mej te’et. Men fiska mä tam utter dä går, Engström, å d’ä så sant som bibeln. När ja va barn så fanns dä en gubbe på Gräsön, som hade två stycken, som han hade fött opp sen di va så små som så här. Å vill han tro mej eller inte så drog di hem fisk åt gubben så han ga faen i skötar å ryssjer å bara satt å åt så han ble tjock som en grosshandlare å hade ändå över te å sälja i Öregrund, saltad, förstås.
— Ja, Agust, och till slut blev han så tjock, så han kom inte ut genom dörren.
— Kors tänk, har Engström reda på dä mä? Ja, den som läser i böcker, han får då reda på allting. Men dä här ä dagande sanning, kanske inte att han ble precis så tjock, men han tog aldri i en fiskebragd, å ut gick han aldri, han hette ändå Mattson, Jan Mattson, å hans syster va gift i Harg å hennes barn lever än. Å uttrarna låg i var sin hunnkoja å va precis ackurat som gårdvarar, så dä va inte lönt å gå te gubben om nätterna, för uttrar ä skarpbitna, fast di inte skäller.
— Nå, men har Agust hört om jägarn som gick vilse på Lövstaskogen?
— Naij!
— Jo, han gick och gick och till slut blev det kväll och inte en matbit hade han. Så kom han till en kolarkoja och där lade han sig med sin hund. Och på morgonsidan blev han förstås hungrig och hunden var hungrig också. Kan Agust gissa, vad han gjorde?
— Naij!
— Jo, han hittade kolarns kaffekokare i granrisbänken och gick ut och hämtade vatten i ett kärr. Så gjorde han opp eld och högg svansen av hunden och kokte hundsvanssoppa och åt och blev mätt. Men vad tror Agust att hunden fick?
— ??