Och de stegade tillsammans in i storstugan. Söderbom öppnade byrån och tog fram sin digra plånbok.
— Ta hit boken — håll dej lugn, kärngfan, ja tänker inte göra dej te änka — ge mej si — å — du har ju plenti — du sa 200 men här har ja 250 — 300 — ge mej si 375 — dom galoscherna passar mej! Egentligen skulle du ha dej en torvel för du ljuger mä, fast du ä Guds barn, men ja har inte tid — kvitto skickar ja ifrån första hamn — nu ger ja mej i väg — å du ska få höra åv mej — å när länsman kommer i morn, så — om du nämner ett ord, förstår du — ja ajöss mä dej å ajöss, Krestin å tack för dä lilla som har varet — ja kommer tebaks när di har fått hinna lugna sej — ajöss!
Söderbom stängde suckande dörren efter svågern — men i nästa ögonblick hördes steg och en dunkning.
— Va ä dä?
— Jo, Söderbom, kom ihåg att vi har inte gjort opp än — å gift om dej så fort du kan! Dä va egentligen kappsäckarna ja ville ha, för dä kan behövas en geting på sjön — men rör på klövarna, kappsäckarna har käringen reda på.
En halv minut efteråt kom Söderbom med kappsäckarna.
— Ja ajöss nu för sista gången! Du gråter väl inte för ja far, läsaremickel där! Tjo hej!
Och August Karlsson lämnade springande sin och Söderboms gård.