Kåseri.
Vad beror det på, att folk förefaller flackare nu för tiden, blekare, utan karaktär mot förr? Kanske för att jag lever kvar i det gamla, bland min ungdoms herrar och bönder.
Då för tiden fanns det verkligen klasskillnad. Nu leva vi i nivelleringens tecken. Högst uppe i småländska höglandet, där järnvägarna verkade nyskurna sår och där postdagarna verkade verser ur Uppenbarelseboken levde gamla familjer på sina gods som de gjort i århundraden. Där gick ingen kusk över gårdsplanen utan att hålla mössan i hand. Där satte tjänarna en ära i att tjäna i generationer hos samma herrskap. Där spunno husets adliga döttrar i kapp med pigorna, och den stalldräng som bar sig illa åt föredrog att få smörj av husbonden framför att bli avskedad. Ett avsked då för tiden var ett misstroendevotum som satte fläck på vederbörande och hela hans släkt.
Just den trakt, jag är uppfödd i, var full av original. Klasskillnaden var skarp såväl mellan bönderna som mellan herrarna. Min egen släkt var ju delvis av bondras och jag minns min stolthet över att åtskilliga voro häradsdomare och nämndemän — dystert blickande gubbar med sävliga later men med humor i vänstra ögonvrån. Deras åkrar voro välsköttast, deras hästar skeno av välmåga och deras kläder voro hemvävda. Ty deras hustrur skulle icke ha velat överleva nesan att se sina män klädda i dåliga köpkläder.
På den tiden funnos strängt taget inga avstånd. Man hade släktmöten då och då och reste sina tio mil i kärra för att få umgås några dagar vid bröllopstillfällen eller begravningar. Det var festdagar. Då flödade brännvinet och det hembryggda ölet, glädjeskotten knallade och man giljade inom släkten. Då nötte man salsgolven med hårda stövelsinkor i polska och vals och lekar gjordes, som nu äro glömda. Körsbärskalas och brännvinsorgier, ett litet slagsmål då det passade och robusta skämt med motsatta könet förgyllde tillvaron. Jag minns ett bröllop nere i Pelarne socken, då tvåhundra gäster en morgon saknade alla sina skor. Man hade legat i syskonbädd i logarna och en dräng hade gömt alla skor och stövlar under ett badstugolv. Nå — man fick gå en dag utan skor tills gömstället upptäcktes, fast det inte var lätt att placera de tvåhundra paren. Men drängen, som gjort brottet, vågade icke visa sig i bröllopsgården förrän trakten återtagit sitt vanliga utseende.
Men det var inte detta som jag egentligen ville tala om, fast det kanske har sin betydelse som förutskickad anmärkning.
Därnere i min hemtrakt bodde tre gamla gubbar, som voro vana att träffa varandra för att spela kort. De hade inte nästgårdsväg till varandra, men de hade landåer och små skarpsprungna smålandshästar. En var hovpredikant — han drack alltså toddy och vin och brännvin. En annan var bergmästare och var en stor man i Småland. Den tredje var kapten och hade varit med i finska kriget. Han var jägare och fiskare och han brukade ro ut i Solgens vackra sjö och bo på en ö där — ligga och sova på en häll som han gick och stod. Han hade för resten varit god vän med Johan Ludvig Runeberg, som var också han en väldig jägare. — Och så höll jag på att glömma en annan, en fjärde, en gammal jämbörding, som också hade varit med i finska kriget. Han satt hemma på sitt gods klädd i vadmalskläder och spelade harpa, vackert och musikaliskt, och var för övrigt socknens ackuschör. Jag minns en dag då vi unga — jag kom med på sladden — men jag var glad att få leka med — vi voro på fotvandring och kommo till den gamle harpspelarens och ackuschörens gods för att övernatta där. Vi fingo gå i procession in i hans kammare, och han lade händerna på våra huvuden och välsignade oss. Han var nitti år gammal — och hans gamla hustru satt bredvid och konstaterade faktum, vit i huvudet och vacker i ögonen och förvånande sig över den nya tiden som kom in i de gamla rummen med oss unga.
Alla dessa gubbar voro bortåt nitti år och brukade träffas sedan någon generation för att spela kort. Då kom bergmästaren med sin gamla kupé och hämtade hovpredikanten, för vilken denna lustresa till de gamla kamraterna var en epok. Men hovpredikanten var rädd för att åka fort, och bergmästaren satte full fart i backarna på gammalt småländskt maner. Nu finns det en backe, väl en fjärdingsväg lång, från Boaryd upp åt Eksjöhållet. Båda gubbarna sutto och pratade, och så småningom hade de passerat backen. Då måste gubben hovpredikanten säga något och sade: — Tack, kära bror, för att du inte körde så fort utför denna farliga backen! Jag satt med andan i halsen hela tiden. Tack, kära bror!